|
|
Inte längre
du kommer hem och du sorterar posten
och du pratar med ryggen mot mig
och du frågar inget ens
du bara hänger av dig jackan
och jag ser din nacke och
jag älskar dig inte längre
och du skrattar med öppen mun när du berättar
och du rör vid min axel när du går förbi
fortfarande utan att se mig
och du pratar oväsentligheter
och jag mumlar ja och precis men
jag älskar dig inte längre
och du viker dina kläder i en prydlig hög
och du ler överseende åt mitt slarv
du kryper ner bredvid mig i sängen
och av ren vana kysser du min kind
och du fångar min hand
men vänder ryggen mot och det var
så länge sen
jag verkligen älskade dig
Övriga genrer
av
Propella
Läst 1926 gånger
och
applåderad av 1 personer
Publicerad 2005-12-25 10:56
|
|
|
Svartvit dröm
ja kunde lätt sätta mig in i texten.. fast ja känner mig osynlig när ja läser den...
2006-09-18
|
|
|
|
Stefan Ek
ojojoj, du det här är ett mästerverk som jag kommer att hålla hårt om.
2006-02-02
|
|
|
|
Queen_of_Rain
Ooo underbart unikt sätt att beskriva den hemska sanningen.. utan ömkan och hat.. bara konsaterande verklighet.. din ton är otroligt välarbetad!!
2006-01-28
|
|
|
|
Missi
fint. måste vara svårt att hantera en sådan situation. men du kan hantera den här dikten :-). det är väl därför den blev så bra...
p.s. grattis till vinsten av tävlingen!
2006-01-03
|
|
|
|
doxy
nackar
och ryggar
kan säga hemska saker.
Kanonfint.
2005-12-31
|
|
|
|
MonaLisa
Så sorgligt, egentligen. Varför blir det så, att man håller kvar, klamrar sej kvar, när det inte finns något att hålla fast i? För vem vill vara slentrian, och snudd på osynlig?
"och du frågar inget ens"
"fortfarande utan att se mig"
"och av ren vana kysser du min kind"
2005-12-30
|
|
|
|
arie
reviderar min tidigare kritik ngt där jag efterlyste en mer dramatisk upplösning.
Har läst om dikten ett flertal ggr nu och måste tillstå att diktens styrka verkligen ligger i dess lågmälda berättarton samt att de kursiverade infogningarna berättar diktarjagets inre röst...och en fin lagom dramatisk kulmen blir i den sista kurserveringen "så länge sen" där betydelser gör en viss volta och som står i en välavvägd kontrast till det övriga. Ett understatement som hänger kvar i luften likt en fladdrande tyllgardin...i en sval sommarvind. Propella, tack!/ kram arie
2005-12-29
|
|
|
|
sol
..du måste bli regissör..ingen målar bilder som du och sorterar fram det viktigaste... blä..hoppas inte detta handlar om dej.
2005-12-26
|
|
|
|
Ensamma mamman
Så mycket verklighet som dikten rymmer! Känner igen mig själv så mycket just för att det hela tiden byggs upp ett konstaterande som slutar med insikten "var så länge sen jag verkligen älskade dig"
Det är ju så svårt att göra något då, när den andra inte verkar förstå hur man känner och själv vågar man inte riktigt ta steget. Suveränt skrivet Propella, du har skrivit det jag burit på länge men inte kunnat klä i ord!
2005-12-26
|
|
|
|
Virgo Cinnamon
Hur kan du skriva så...så...så...
ääää! hittar inte ORDEN.
Men det gör du och du är FANTASTISK
Ännu en fin text, man kan känna igen sej i
Nångång har väl alla känt såhär.
2005-12-26
|
|
|
|
pang
riktig snygg formation.
också textens innehåll: fantastiskt.
det blir så äkta när du beskriver dessa vardagligheter. kontrasten mellan dett lilla och det stora gör dikten fullkomlig.
2005-12-26
|
|
|
|
Ola Rydberg
suveränt man ser verkligen allting framför sig
ochså dessa starka ord om kärlek
ja propella
är suverella
2005-12-25
|
|
|
|
Charly
Jag förstår att du har vunnit poeters pris. Du fångar verkligen känslan. Detta är en dikt som många kan känna igen sig i. Skitbra!
2005-12-25
|
|
|
|
arie
Kärlekens diskurs; någon gång går något över till något annat, en känsla man tidigare ägt gradvis förändras och blir till annat eller upphör.
Diktjaget betraktar samt iakttar och i sina iakttagelser bekräftar hela tiden att " jag älskar dig inte längre " vilket också är en styrka att till slut konstatera detta faktum.
Uppenbarligen märker inte han att så är fallet utan förhåller sig som "vanligt" och diktjaget i interaktionen tillåter detta, och får mer belägg för det hon redan vet.
Iaktagelserna samt beskrivningarna är små och vardagsnära och på så vis får de en styrka och bildar poesi också i det att diktjaget hela tiden kursivt bryter av med "jag älskar dig inte " vilket jag tycker ger dikten en fin rytm samt också en känsla för en tilltagande dramatik.
Men;
kanske att dikten tappar något i slutraderna då diktjaget tillstår att "det var så länge sen" som jag sist älskade dig och då plattar dikten till den dramatiska laddning i dikten och det blir mer en redogörelse för en relation där diktjaget länge levt i brist på sin kärlek till honom, och man anar då att hon i sitt beteende mer fogat sig i detta faktum men ändå levt kvar i denna relation ... en slutsats som man kan göra eftersom att han inte märker av detta faktum, vilket kanske borde märkts i en mer ordinär interaktion.
Det blir då mer en redogörelse för en relation som haltar och har gjort det en längre tid ( vilket i och för sig är ett intressant fenomen ) där hon har fogat sig samt att han lever i sin självcentering eller självgodhet utan att märka något.
Säkert att många lever i sådana relationer eller äktenskap och det kan i och för sig vara intressant att skildra...där något avgörande aldrig tycks bli till dvs att man kanske betämmer sig för att skilja sig eller något annat.
Utifrån detta så saknar jag något i dikten en indikation på att ett avgörande är på väg att ta form ... eller kommer hon att fortsatta att foga sig!?
Tjechov skrev så här om konsten att skriva novell: "man ska ana ett gevär i farstun och innan novell är slut ska detta gevär ha smällt av "...
Varför jag något saknar frånvaro av detta i denna "berättande" dikt och
som jag nämnde i början som byggs det upp en viss känsla av dramatik i diktens komposition och då detta gevär inte smäller av eller jag får en indikation på att den åtminstone senare kommer att smälla av.
Kanske att denna anmärkning är lite onödig, för dikten fungerar väldigt bra samt är en stark dikt ( men jag ville ändå gör denna reflektion )
/önskar dig en god fortsättning och ett stort grattis till tävlingen, är en stor beundrare av din diktarförmåga och den poetiska direkthet du äger i språket/ kram arie
2005-12-25
|
|
|
|
ej medlem längre
en tår får man...jag är mål lös....en ängel talar...TTACCK...KRAM...Nadir
2005-12-25
|
|
|
|
Dan Linder
Styrkan i de små detaljerna, gesterna. Den här skiljer sig från allt annat du skrivit tidigare och därför skickar den glödgande granatskärvor omkring sig när sista frasen briser. Det är ett växelbruk mellan allt som ett förhållande består av - det gemensamma språket, vanorna, gesterna, rörelserna, de udda ömhetsbetygelser som gör två till en - som jag tycker du har fångat magnifikt. Växelbruket består av att i en svart ram måla de solstänkta bilder som var era, innan sagan hann ifatt er. Små och stora ord med resonans. Skeppets skrov stöter mot grynnan och det går skälvningar genom hela bygget. Saker läcker, saker brister. Jättefin!
2005-12-25
|
|
|
|
Natalie
Det är så äkta..
*le* Du är så himla duktig
Vackert vackert :)
2005-12-25
|
|
|
|
Saga-Sofia
Smärtsamma, välformulerade rader jag är glad att se. De lyfter dina publicerade dikter som helhet. Du vet ju hur jag tjatat om att jag upplever dina dikter på ett visst sätt. Jag tror att någon som skriver dikt efter dikt efter dikt om passion, intensiva sekundmöten och stunder att känna sig som världens mest åtråvärda buslockiga - just längtar efter att få uppleva det samma. Och som läsare längtar vi också efter det samma. Det är inte för inte som den stora massan suckar, längtar, trånar framför filmer som Notting Hill och Pearl Harbor, lever oss in i stereotyper som är till ytan perfekta och som personifierar den åtrå och kärlekslängtan vi alla har ruvande någonstans längst inom oss.
Men. Den här gör att jag tror på berättarrösten, här kommer utandningen som doftar just den "smutsighet" jag saknat i dina dikter. Livet. Som det är.
Den här borde få avsluta din kommande diktsamling. Efter alla ögonblicksbilder av passion, åtrå och köttets makt som en stor varm filt om ett kärlekstörstande hjärta skulle denna vara som en avslutande käftsmäll. Lämna dina läsare med fläskläpp och tandgluggar - jag skulle läsa med häpnad och beundran.
2005-12-25
|
|
|
|
Christer
bra beskrivet och fångat...framførallt de små detaljerna som gør att man defenitivt anar...kænns som en vældigt færdig text.
2005-12-25
|
|
|
|
Smultris
Vad kan jag säga egentligen... Dina ord känns, berör, påverkar... Dina ord beskriver mitt liv...
2005-12-25
|
|
|
|
Jessica Ewa
Å så underbart, vackert, smärtsamt. Det finns en sådan utelämnande nakenhet i dina vardagsskildringar. Det lämnar mig stum! Mycket, mycket bra. Tycker jag.
Kramar
2005-12-25
|
|
|
|
jahapp
Åh du gör det igen...sorterar posten å ryggen emot...kan inte förklaras bättre att det e över liksom...viker dina kläder i en prydlig hög...vi brukar skoja om att göra det när man vill skrämma bort nån liksom, haha...den va bra!
2005-12-25
|
|
|
|
mariann
"och det var
så länge sen
jag verkligen älskade dig"
ordet verkligen ger en sån tyngd i raden.
Hur det än gång kändes när kärleken lyste.
2005-12-25
|
|
|
Nästa text
Föregående
Propella
|
Se alla