det är morgon och
himlen brinner i rödrosa skimmer
solen strålar och våren är här
men inom mig
finns endast ett becksvart mörker
som etsat sig fast
i ett bedövande grepp
kring mitt såriga, såriga hjärta

vårvinden blåser ljummen
medan jag sakteliga kvävs ihjäl  här bakom masken
och med mina vardagliga charader
är jag värd en oscar
men den enda jag inte lurar
är den hopplösa och sorgsna figuren
som besviket stirrar på mig
från andra sidan av spegeln
men det spelar inte längre någon roll
för vi sa upp bekantskapen för längesen

och ute kvittrar fåglarna
solen skiner och himlen är sådär babyblå
att det nästan är provocerande
för ute springer alla barnen i gräset och leker
turturduvor går hand i hand och äter glass
och jag vill bara kräkas
för världen är så vacker
men när man inte har någon att dela den med
så blir alla fina färggladda färger endast olika nyanser av grått

så jag väntar
ja, jag längtar
efter någon som kan fylla min palett med färger
en flicka  som kan hålla min hand och äta glass
men tills dess
om den dagen överhuvudtaget kommer
så står jag ensam
under den stora svarta solen
och fryser

kom och värm mig