Hon dog fick en tumör, hennes man var på otröstligt humör, och han, fortsatte sitt liv ändå naturligtvis. En dag satt vi och fikade tillsammans, det var år efter händelsen med hans fru men han grät, ändå när hon kom på tal. Och på mitt klumpiga sätt försökte jag säga, ”Ja men ni fick ju en massa år, tillsammans ändå”
”Nä sa han 25 år bara vi borde fått 25 år till”
Han fick inte 25 år till själv men orden bet sej fast, orden över hans kärlek…. Själv var jag inte ens 25 när han berättade det, och det verkade som en evighet nästan, dessa 25 omtalade år.

Men tiden går…. Timme efter timme, dagar, veckor, månader och år, obevekligt.