Det är tomt. På bordet står det en tallrik, ett glas och det ligger en lapp på sidan om, "Kommer hem imorgon, värm maten som står i kylskåpet."
Jag lägger upp maten på tallriken och värmer den, häller upp mjölk i glaset och tar fram bestick som förvånat inte låg framme.
Det är inte helt tyst i huset, jag hör nånting från övervåningen. Ett dovt mumlandet hörs. Innan jag hinner tänka så går jag upp för trappen, öppnar dörren från det stängda rummet och upptäcker att det är radion som är på. Jag stänger av radion och går ner till matbordet och börjar äta.
Medans jag sitter och äter börjar jag fråga mig själv, "Varför kommer dom hem imorgon? Och vart är dom?"
Det är tyst. Jag bryter tystnaden med att skrapa upp det sista med gaffeln.
Maten smaka och jag plockar undan och ser ut genom fönstret. Himlen är orange, solen är snart nere och skymningen börjar komma. Förvånansvärt så är det inte ett enda moln på himlen, under dagen har det regnat med nu är det som att det aldrig har gjort det.
Jag tar en cider ur kylskåpet och sätter mig uppe på balkongen. Det var inte så varmt ute så jag hämta en filt och linda in mig för att sedan bara sitta där när mörkret växer. Ljuset från fönstret, från lampan där inne lyser upp tillräckligt för mig.
Stjärnorna lyser och jag ser en stjärna som har ett starkare ljus än dom andra. Ett stjärnfall lyste upp en rand på himlen, det betyder att man får önska sig något. Jag börja fundera men kom inte på något som är värt att önska. Sen börja jag tänka på den person som nu ej finns mer i livet. Den person jag bara har minnen kvar av. Vi växte upp med varnadra, vi tog studenten tillsammans, vi åkte till Australien tillsammans, vi levde livet tillsammans. Sen blev du sjuk, du fick den diagnos man inte vill höra, speciellt inte i den unga åldern du var i.
Så något jag önskar, en önskan jag redan har önskat för länge sen. Något som många önskar att det fanns. Ett bot mot cancer.
Jag dricker upp min cider och går in för att det börjar bli för kallt. 00:32 visar klockan. Det är tyst i huset. Jag går mot sovrummet och lägger mig sedan i sängen och tittar upp mot taket. Det har gått fem år nu, det var fem år sen jag såg dig. Det känns som att det var igår, jag har så starka minnen av dig, av allt vi gjort.
Nu har jag en egen familj, en dotter jag döpte efter dig. "När en stjärna dör föds en annan." brukar man säga.
Mina ögon blir tröttare och jag känner hur kroppen sakta varvar ner. Innan jag vet ordet av det så har jag somnat i det mörka rummet helt ensam en natt där livet flyter på i sin takt.