Jag har en vanlig dag på jobbet, chefen spottar och fräser mot mig för något jag inte har gjort. Han gör mig så arg och frustrerad men jag visar det inte för jag vill inte förlora jobbet. Han går in på sitt kontor och jag gör klart det sista för att sedan gå hem.

När jag kommer hem så ser jag att det är lite stökigt. Jag börjar genast skälla på dig fast jag egentligen inte borde vara så här upprörd för det där lilla men man kan inte hindra mullret när blixten har slagit ner. Du försöker lugna ner mig men jag slutar inte fören tårarna sagta tränger sig igenom ilskan. Jag inser att jag tar ut min ilska på dig som min chef gör mot mig. Den hemska känslan av att veta man gjort en oskyldig skada fyller hela kroppen, skam, jag skäms över att vara så här. Du torkar tårarna från min kind medans jag ber om ursäkt.

En ny dag gryr och som alla andra dagar så morrar chefen mot mig men den här gången har jag fått nog. Jag frågar med en stark röst varför han skriker på mig. Han blir tyst i någon sekund sen så hör jag tre ord. Han har en väldig ilska i sig. "Du får sparken!". Jag blir först chockad men sen börjar jag packa mina saker och går hem innan han hinner säga ett ord till.

Jag är tidigt hemma, innan du hinner komma hem. Jag ställer mina saker i hallen och tar sedan bilnycklarna och kör iväg. Det var något jag inte skulle ha gjort. Jag hade svårt att koncentrera mig så jag hör tjutande ljud och upplever en smäll. Det tog luften ur mig men jag hinner inte tänka innan jag svimmar.

Jag vaknar upp i en säng som står i ett väldigt ljust rum, en man med tårar i ögonen står vid min sida men jag vet inte vem det är. En man i vit rock står på andra sidan, han pratar med mig men jag hör inte dom första orden innan det börjar klarna. "Hur mår du?" hör jag han säga. Jag svara att det gör ont i armen, jag tittar på den och ser ett gips som sitter runt den, jag får panik och frågar vad som har hänt. Mannen med tårar berättar att jag har varit med om en bilolycka. Jag tittar förvånat på honom och frågar "Vem är du?". Fler tårar i ögonen kommer från honom, "Vet du inte vem jag är?" säger han med en förkrossad röst. "Nej, jag har ingen aning om vem du är.". Mannen i vita rocken som jag förmodar är en doktor frågar vad jag heter. Jag tittar på honom med en själv klar blick och säger "Varför skulle jag inte veta? Jag heter Sandra.". Doktorn tittar på mig med en tragisk blick och säger "Han där, han är din man!". Nu förstår jag varför han har tårar i ögonen, jag kände mig hemsk fast egentligen så vet jag inte varför, vad jag vet så har jag inte träffat mannen tidigare.

Jag sover en natt på sjukhuset och nästa dag åker jag hem, men inte till han som påstår att han är min man. Men han kör mig till mina föräldrar. Han berättar vad som har hänt för dom och innan han går så visar han mitt vänstra ringfinger, "Snälla, låt de sitta på i några dagar. Om du fortfarande inte mins mig kan du vara snäll fast det är hjärtskärande för mig och ge tillbaka de till mig.". Han går sedan ut genom dörren. Det jag ser, vad jag förstår så är det att en man har förlorat sitt hjärta på grund av mig.

Jag kan inte sluta tänka på honom, på hans tragiska blick. Även om folk förklarar att han var mitt hjärta för livet så kan jag inte tro det. Jag hade inge speciell blick för honom, jag har ingen känsla för honom.

På morgonen när jag vaknar så mår jag illa, jag springer till badrummet och känner det svidande känslan av magsyran i halsen. Jag väcker min mor och frågar om hon har ett graviditetstest hemma. Till min förvånan så har hon det. Jag gör testet och ser att det är positivt.

Det är positivt...