*
panik

ser internetvägen strypas framför mina ögon
och till slut
du finns inte längre där

och högtalarna står tysta och tonen
skingras

som en förvarning

och jag tvår mina händer i ångestens snaror som river sår djupa som tiden
tiden jag önskat mig förstå

tiden jag gick där och log
utan att gå

vad var det som gjorde dessa år
vad var det som gömde alla små vägar av möjligheter långt ner i gyttjan när jag sökte bland stjärnor
vad var det som gjorde att tiden måste gå när jag stod stilla

och jag tvår mina bortvals ångestar i en blandning av etsande giftklors krafsande och alla drömmars rädslor jag burit med mig

panik

ser inte längre frågan som viktig

har paniken status som ledsagare eller hämmare
har paniken kanske

nyckeln

älskar jag dig

när det är oväsentligt om vägarna ens fanns
när det är oväsentligt om tiden ens gått
när det är oväsentligt om ångesten
är verklig eller ej

älskar jag dig är ej frågan 
älskar jag dig är ej problemet
när det är ditt svar jag söker

om nuet är vårt
och dåtidens önskan om framtidens vara är det som formade slöjornas fall
till döljande säkerhet för vägens egen skull

älskar jag dig så älskar du mig
med vägen redan vandrad
och du vet som jag att resan
blir bra

när det är oväsentligt om nuet ens finns
som en mätning av tid


du vet hur det känns
när man vandrar

vandrar på nuet hela tiden
på tiden som inte ens finns

du vet hur det känns
när man älskar ett ljud

i panik
och panisk längtan

när vägar stryps och man ser
men man når inte dit

och du vet hur det känns
när tiden skingras
som stoff i en förvarnad ökenstorm

lättar och stegrar
dallrande flyr från den heta sanden

som när tonen fångas
och släpps

igen

som när händer når
och släpps

igen

*