har tryckt bort dig
så många gånger nu
raderat dina sms
satt på ljudlöst för att
slippa höra telefonsignalerna
i natten

tittat åt ett annat håll
när jag kört förbi
ditt arbete
där du allt som oftast
brukar stå ute och röka
på dina raster

försökt att tänka att det är
nog bättre utan dig
och att våra problem att
förstå varandra är
oöverstigliga

försökt att sudda ut
minnena från dina kyssar
ditt skratt
och hur du alltid lyckades
göra mig glad
i alla situationer

värmen från din kropp
och hur jag kände att
du verkligen älskade mig,
var det bara inbillning...

allt var bra
så länge jag inte
gav dig allt
men när du väl hade
mitt hjärta i din ägo
blev allt så annorlunda

jag började bli beroende av
dig och de drömmar vi
hade delat från den första stund
men i takt med att min kärlek växte
blev jag också blygare
sårbarare och kände mig tvungen
att dra mig undan en del

tordes inte längre visa vad
jag kände
för osäkerheten om dina känslor
översvämmade mig totalt

jag såg ej längre
det vackra i mig
fick för mig att du var
alltför fin och bra för mig

och i morgon
är det en hel vecka sedan
du krossade mig
även om det egentligen
var jag själv

du vill ju fortsätta
men jag vet inte hur jag
ska hantera allt
och så länge vi inte
kan prata ordentligt
har jag svårt att förstå
att det skulle kunna fungera
till fullo

och jag vill ha allt
ge dig allt
och bara vara ...

vi älskar ju varandra
tror jag
men vet inte om vi
någonsin kommer att
hitta tillbaka till varandra

vet inte vad som är sant
vad som är inbillning

vet du?