Vi hade en väldigt trevlig granne. Social och hjälpsam och alltid med ett leende när man sågs till eller från jobbet eller så. Det är länge sedan vi flyttade därifrån. Hade han inga fel? Fanns det ingenting att reta sig på? På den tiden var det helt ok med de normala könsrollerna, och grannen och hans fru fungerade helt normalt i det avseendet. Hustrun och jag pratade lite om det emellanåt.

Så blev det vinter. Detta var i Nyköping så vintrarna är lite bistrare där än här i Göteborg. Vår trevlige granne var blixtsnabbt ute och skottade snö. Med en gång. "Det kunde ju komma mera" sa han när jag inte tyckte det hade kommit särskilt mycket. Han hade naturligtvis helt rätt i det. Det blir mindre jobb sedan, om man är ute tidigt. Och om det kommer mera snö.

Du, sa jag till hustrun. Där har vi en lite märklig egenskap. Han skottar ju så fort det kommit mer än en snöflinga. Hustrun trodde att jag inledde förpostfäktningen inför årstiden. Att jag skulle klargöra för henne att jag minsann inte tänker skotta förrän det verkligen behövdes! Och lite låg det väl i detta. Med lite lagom sats kunde man forcera snövallarna med bilen, trots sommardäcken. Man anpassade farten efter snövallen som stadens snöröjare hade gjort framför ens car-port. Så justerade man sina indata efter mönsterdjupet på däcken. På den här tiden hade inte alla snödäck. Osportsligt tyckte jag.

Hos grannen var det alltid nyskottat. En dag när jag kom hem vågade jag inte forcera stadens snövall. Skulle jag ta fram skyffeln och skotta mig in? Icke. Jag gick in till hustrun som redan hade borstat av trappen och beklagade mig över grannens överdrivna nit och ordningssinne. Hon beklagade sig över min lättja och lättsinne, men nappar gärna på lite kul upptåg.

Snön vräkte väl inte ner, men snöfallet var intensivt. Vi blev båda nyfikna på hur det skulle bli, det vill säga om vi skulle dra någon uppmärksamhet till oss, om hon sopade och skottade gången mellan car-porten och huset, medan jag försökte platta till snön genom att med stor eftertanke platta till snön och snövallen med bilen så jag kunde få in den i carporten utan att skotta.

Jodå, han stannade upp och tittade mellan varven. När jag var klar, klev jag ju ur bilen och skulle gå in. Då stod han där och log. Då ropade han efter mig. Jag funderade på att skotta din uppfart också, men avstod. Jag förstod att du och din fru ville se hur jag skulle reagera på era åtgärder, för någon jävla plan måste du ju ha haft. Att skotta är ju uteslutet för dig. Säg, är det mitt fel?

Då stod hans fru i dörren och sa att han hade gjort sig förtjänt av nybryggt kaffe. Och att han inte skulle vara ironisk.

Det enda jag kunde komma på var att han var välkommen på en påtår, om han ville ha mera. Jag kände att jag hade gjort bort mig.

Men han fortsatte att vara lika trevlig som alltid, så länge som vi bodde kvar, men vi umgicks aldrig. Mitt fel! Vad har man för konstiga böjelser?

Viva våren!