Tystnad. Tomhet. Ödeläggelse.

Tankar om tinget som är ett ingenting i ett ingentingsvärlds. På låtsas. Alltihopa.
Borta som vinden en flyktig sommardag man glömmer så fort det är över.
För man minns inte det fina, minns inte den nya/gamla lyckan. För den är just det; flyktig.

Varför minnas det goda i livet när vi kan stå där och hålla fast tankarna vid all  ondska och hemskheter. Vid all ångest, sorg och rädsla. Eller ja, rädsla är ju samma sak som allt det där. Vi är rädda, för tänk om vi faktiskt blir lyckliga?
Vad i h*lvete händer då? Det är ingen som vet. Och det skrämmer oss, det skrämmer skiten ur oss. Vi vet inte vad vi ska göra med lycka.
Då har vi inte längre något att söka efter. Meningen med livet försvinner och hur ska vi kunna hantera det?

Det går inte. Vi behöver en mening. En mening med att leva. Och meningen är att söka efter lyckan. Men borde inte det då innebära att vi är menade att vara olyckliga? Men är det värt det?