Du svepte in i mitt liv som en tsunami.
Du var vacker och du var så så så trasig trasig trasig trasig och jag tänkte att vi kommer alltid att ha varandra.
Men jag vet det nu.
Du kommer att dö innan mig.

Jag minns huset. Det tornade upp sig framför mig som ett omöjligt hinder, en hårt trafikerad väg utan rödljus. Sen stod du där. Och jag såg i dig något som liknade mig. Du såg lika ensam ut som jag kände mig. Jag älskade dig. Jag tror du älskade mig. Du sa att jag jag jag var den viktigaste i din värld. Du var den viktigaste i min.

Du kommer att dö (innan mig).

Jag vaknade mitt i natten. Jag grät röda tårar. Jag svepte in mig i en filt och tassade tvärs över och knackade på hos dig dig dig. Du låg resten av natten och tröstade mig medan jag blötte ner din kudde med ögon röda av sot.
På morgonen smög jag in till mitt rum innan vi blev väckta till ännu en omöjlig dag.
(Jag älskar dig)

Två själar fångade på en öde ö i ett landskap av skogar och åkrar som bredde ut sig mot söder och norr.
Med himlen uppåt och helvetet nedåt hittade jag dig på mitten och höll i hårt.
Du kastade dig mot väggarna och ville ut mot friheten men friheten finns inte för sådana som oss (du & jag) som inte hör hemma någonstans.
Du var vacker som en ängel och farlig som en demon men du pratade i gåtor, du sa att du var värdelös och jag vet att du ljög.

Du dör snart tror jag.

En dag var jag själv på platsen utan tid där allt är tidsbestämt men är obevekligt okontrollerat.
Du sa: Du är min anledning att leva. När du är i "...." glömmer jag lätt bort det. Då är det en stor risk att jag dör.

Du svepte in i mitt liv som en tsunami. Du rev ner mina väggar och slet sönder hela min värld.
Jag vet inte vem du är. Jag vet inte vad du gör.
Men det är mitt fel om du dör.

Du kommer att dö innan mig.