När jag körde in i rondellen mot köpcentret såg jag hur många de var. Hur de fanns överallt, vart än jag såg. De hade trängt sig upp genom asfalten. De stod i klungor överallt i gräset. Tätt, tätt tillsammans. Lyfte sina ansikten mot ljuset, mot solen. De var omöjliga att missa, där de lyste glada och gula som solen själv. Med starka, raka stjälkar. Maskrosorna.

Och jag tänkte; jag är en av dem, jag är en maskros. Och jag är inte ensam. Vi är så många nu. Vi är så många som börjar tränga upp ur den svarta, hårda asfalten och ur gräset och visa vilka vi är. Vi är så många att ingen någonsin kommer att kunna missa att se eller att höra oss. Vi är så många nu att det inte längre går att gömma undan oss. Vi är starka, vi är sega. Vi är maskrosor. Vi är överlevare.

Oss som man försökte dra upp, slänga undan, få oss att känna oss värdelösa, osynliga, inte duga något till. Våra rötter är så mycket djupare än du ens kan ana. Våra stjälkar så mycket segare än du någonsin kunde tro.

Mot ljuset sträcker vi oss nu, vi lyfter våra ansikten mot solen, värmer våra själar, fyller oss med kraft. Och mod.

Ler... för vi vet vad det är att leva.

Ler... för vi är överlevare.

Ler... för att vi är stolta över att vara just de vi är.

Ler... för att vi vet vårt värde.

Maskrosor...