Kärlek är vad kärlek gör. Sorg är vad sorg gör. Ångest är vad ångest gör.

Galenskap är vad galenskap gör.

Kanske är vi alla galna. Kanske är det ingen skillnad mellan de olika delarna. Galenskap. Ångest. Sorg. Kärlek. Fast i omvänd ordning.  För det är slutar ändå på samma sätt. Om och om igen gör vi alla samma  misstag. Öppnar oss för de som inte förtjänar det. Blottlägger hela hjärtat, som en tyst uppmaning till att någon, vem som helst, ska sticka kniven där.

Vi är bara kött och blod och att intala sig något annat är naivt och ambitiöst. Ändå är den romantiska synen på tillvaron mer än vanlig. Den är rutin och den är invand och om någon saknar den genen så är det ett särfall. Vänta på den speciella, den enda, den rätta. Dröm om ditt bröllop och din villa och hund och volvo, men gör det någon annanstans. För inte är det viktigt. Det är naivt. En barnslig dröm. Vi behöver mer än så. Men det är allt vi får. Men vad spelar det egentligen för roll? Kanske borde folk få leva i sin rosaluddiga dröm. Eller vakna upp till verkligheten som inte alls är lika vacker och intressant. Som är jobbig, smärtfull, kravfull och stressig. Med några glimtar glädje. Någonting som skriker åt en att det finns fina saker, det finns lycka, det finns en mening, det här är vad det handlar om. Hela gåtan med livet är löst, det här är vad allt handlade om från början till slut. Sedan försvinner känslan, verkligheten knackar dig på axeln. Gråtande barn, tiggare, sjuka, ledsna, utbrända. Det är verkligheten. Inte någon drömvärld. Självmord och mord är verklighet.  Våldtäkter och hustrumisshandel är verklighet. Mobbing är verklighet. AIDS är verklighet.

Kanske är drömvärlden mer bekväm. Man slipper oroa sig för allt det där. Drömvärlden ser olika ut för alla, men den är skönare. Där finns bara en själv. Man är Gud. Allsmäktig. Där slipper man tänka på normer och tabun. Men kan ni drömma någon annanstans?

Allt handlar i slutändan om slutet. Allt tar så småningom slut. Allt från en bra låt till själva livet i sig. Det behöver inte handla om en fysisk död, men på en minut kan ett liv sluta och ett annat ta vid. En mamma kan dö. Ett liv kan slås i spillror. Ett barn kan kidnappas. Men varför tänka på sådant som vi själva inte har varit med om det? Det är ju någon annans problem. Inte mitt. Inte ditt. Bara de andra stackarna, vi nickar, vi ler, vi är medkännande, men vi har ingen aning. Ingen aning om vad som pågår på den andra sidan gallret eller glasväggen. Vi har ingen rätt att döma. Men det är vad vi är bra på. Så det är vad vi gör. Dömer i vårat huvud. Stackarna, de tror sig. Men vad driver de där stackarna, vad får dem att vakna på morgonen? Vad är meningen med det?

Nej, jag ska återgå till min drömvärld, för den är skönare. Mindre komplicerad. Där lever jag och där skapar jag mina egna karaktärer och draman. Något som jag kan ha kontroll över. Där jag alltid är hjälten och huvudpersonen. Där jag är egot som styr allt och alla. För drömmen är min och den kan ingen ta ifrån mig. Men kan någon säga till mig att drömma någon annanstans?

Musiken har den förmågan. Den tar oss till kärlek som vi aldrig kommer att få upptäcka själva. Den tar oss till sorg vi kan relatera till. Den tar oss till vänskap och glädje, den tar oss till länder vi aldrig kommer att få se, känna, smaka. Den trollbinder oss, gör oss galna av avundsjuka. Bitterhet. Allt vi aldrig kommer att få men ändå blivit lovade. För oss ska ingenting vara omöjligt. Vi ska få allt vi vill ha. Oavsett vem som kommer i kläm. Musiken existerar för en anledning. Lugnar skenande hjärtan och leder vilsna själar rätt. Får de som är glada att skratta eller gråta, bara för att få någon att känna något över huvud taget. Vi måste känna för att veta att vi lever. Utan känslor har vi ingenting kvar. Tomhet och ensamhet. Ingen lust, ingenting som håller huvudet högt. Vi skulle ligga i varsitt hörn utan att tänka. Trots allt så är det våra känslor som styr våra tankar och vice versa. Tar du bort det ena så tar du bort det andra. Tar du bort kärlek så tar du bort allt lidande. Vi behöver ingenting alls. Kanske är det inte bara dåligt. Kanske skulle ingen förstöra för sig själv eller någon annan. Det finns ingen mening. Men det är inte bara dåligt. Kan ni inte ta med era känslor och gå och krypa ihop någon annanstans?

Jag har varit glad, ledsen, kär, rädd, panikslagen, kanske har jag även varit lycklig. Små ögonblick totalt uppslukade av unsiversum och dess monster. Långt uppe bland stjärnorna vilar lyckans lakejer. Det finns inget liv i rymden, bara olika dimensioner av känslor. Men vi gör våra försök att hitta svaret på varför ozonlagret långsamt försvinner, varför alla inte har tillgång till rent vatten. I slutändan tittar man bara i en helfigurs-spegel och har ångest. Jag Jag Jag. Mitten av universum. Mitten av allt och inget. Där står jag och allt kommer ner till mig. Jag är roten. Jag är Pi. Alpha och Omega. Vem fan behöver Gud? Jag står här i min sargade prakt och allt landar på mig. Lägg era vikter på mig och jag kommer skjuta iväg till stjärnorna och hämta någon annans lycka åt er.

För medan ni tittar på era såpor och läser era kärleksromaner irrar jag runt och håller vakt, får allt att snurra.