Att sitta på pottan var okej. Där kunde inga monster ta sig in och angripa min rumpa! Men när jag blev stor nog att sitta på toaletten och uträtta mina behov kom ett nytt orosmoment in i mitt liv.
För där var ju hål i botten. Vissserligen såg man att där var vatten. Men under vattnet vilka faror kunde gömma sig där?
Jag visste ju att toaletten var förbunden med ett system av rör. Men vad fanns i rören? Tänk om det var små monster vars högsta önskan var at komma upp ur hålet och knipa mig i rumpan?
Jag minns själva problematiken. Men inte hur det gick till att jag ändå satt där. Jag blev nog tvingad att sitta där även fast jag visste att monstren huserade i rören och kunde dyka upp vilket ögonblick som helst. Så det bästa var ju att skynda sig. Men det är inte så lätt alla gånger.
Jag försökte nog tänka att det gick ju bra förra gången. Men det är ju ingen garanti för att det kommer att gå bra den här gången också. Monstren fanns tydligen inte i den närmaste delen av röret. Men dom fanns kanske längre bort. Och nu går larmet att en liten pojke har satt sig på toaletten och monstren sätter av med en väldig fast. Livet är en ständig kamp för att få vara ifred.
Och den där hypotesen att monstren befann sig långt bort i rören funkade. Hur länge jag än satt på toaletten så kom det aldrig några monster. På sätt och vis var det en besvikelse för det hade ju varit intressant att se hur de såg ut. Men mest var jag nog glad att de aldrig kom. Och det är jag fortfarande.