*

du eldar ju på ditt sätt
som bara du kan

 

du eldar            kolet           bakvänt

 

som glöd mot flamma

kammar du hem 

vinsten på

 

kvällens             enda           fråga

 

Kreativitet;

en mages talan

 

 

*

bålet

har jag lagt beslag på

 

stenat smort och sprängt

till granitdamm

och gnejsfrön

 

du ska pyra gnister 

när vatten tillsätts din eld

 

dina hav är vida

 

dammar av din eldstad

väntar myr

hämtar ande

bryr mig föga om dina regler

för eldbruk

 

tar stukad rot till famnen

 

mareld;

 

dina tuvor vänder jag

med

 

bar hand

 

 

sätter mig så ner

begrundar kommande

omånes

 

dunkla skiva

 

 

som myren säger
(talar träsk)

 

vi gör det enda

 

ljudet

*

 

 

 

 

Vad får jag allt från frågar du
jag säger

 

ibland när du bara är

så blir det liksom bara 
så där

 

som gamla sagors rytmer vilande i tid

 

tyst

 

och inga ljud kan lossa
dessa snarors kraft

 

 

och kampsångers trängande ifrågasättningar 
som nyss gjort anspråk på banderollen

bara så där
(och jag vet vad du drömmer om)

 

som när något ogjort ännu är ogjort 
och man vet hur det görs
men tiden inte finns

 

inte nu - mer än som otid som var
som sen blev till ånger

 

eller sånger över skimrande längtan

 

du vet andra sånger
som hörs
jämfört med de tysta

 

inte då - mer än som byggtid
inte sen - mer än som mertid

inte alltid - mer än som för jämnan och utan pardon

(jag vet varför jag störs)

 

ljud kan inte omformas
utan efterföljande reaktioner

 

(inte har jag tänkt heller på att nuet sväljer alla marginaler

jag borde tänka
på nåt viktigt

som på nåt riktigt viktigt
och så där övermäktigt riktigt

som tomma plåtburkar)

 

det flyger ändå måsar och skriker
om vart bästa häckningen finns

 

(och maten den saten)

som en magnet

som skators kalibrering
medan måsarna har nog med sitt

 

ja vi vet dessa ljud

 

 

ovan taken

 

jag är vaken mest hela tiden oavsett nu
och du

 

läser alltid din tv-dosa på andra språk

 

 

dina ord är enbart ljud
och dina glosor är små frön i marginalen

 

och man nästan sprängs av nyfikenhet
och man snuddar vid panik 

andnöd 

 

 

bara för sina krampartade återhållningar
när man vet
men inte får och inte bör

 

men kan
(och jag vet vad det var jag grävde ner
dessa frön)

 

som när vad försvinner från vägen av information
till förmån för hur 
och resten inte spelar nån roll

 

och varför kommer långt långt efter därför

 

(och jag vet varför du äter ananas)

 

som när stenkoll möter kaos i kosmos
och man vann på en hårrotsmåns tväregenskap bara för att
man kapat alla kurr som krupit omkring på knän
där uppe

utan knäskydd och mjuka trampdynor
alldeles för unga för att dra in klor och höja ögats droppe
och istället släppa greppet för den brunn du grävt

 

som naglar som river och ont 
inte är ont

som som uddar som skriver och ord 
som inte är ord som dom var

 

(och jag vet varför du tar sämsta platsen)

 

det är aldrig vingar på en myra
och regnen är många

 

speciellt fyrtaktare över två streck och en sekund
när det trycker

 

som månar som driver motsols
medan vattnen dunstar för hettans för-nära

obarmhärtigt heta måsten
utan återvändo - ja just det dära varje stunds fånga

 

du gör ånga av en död tändsticka och kysser 
med en veke pressad ner 
medan jag söker den eld som förgör mörkrets långa timmar

(och jag vet varför du inte byter glödlampa för lampor
ska bara brinna och inte drivas av vatten

bisarrheter ska nonchaleras - natten ska tracheras 
av diset)

 

som när du på ett oförklarligt sätt blir lika lång
ända tills jag märker att jag inte nuddar mark

 

du lyfter obemärkt

och utan den gamla tron om att världen 
består av murar som brister när motståndet faller ifrån

när murarna bara byggts för att just 
motståndet fallit ifrån 
och kampen blivit trist och längtan bort

längtan bort blivit starkare än viljan att väcka döda

 

(jag vet varför jag inte förstår marken 
längre)

 

 

är detta

som att försöka leva en omgång till
fast baklänges

med fötterna före

 

jag som vänt ryggar emot och händer

 

bakbundna av dom övre

 

 

som när månarna bara är - är dom ens månar där
i vems länder är dom när dom ler

 

 

och man i en plötslig glimt förstått
att det inte finns ånga överallt 
inte på alla värmeväxlingar och inte på släckta ljus

 

(och jag vet varför du delar på saker
i det ena hit och det andra dit 
och sen blandar
fast det borde vara tvärtom när det egentligen
bara blandas i samma pyts från början - och baklänges
från början)

 

våra månar är en given ökenstorm utan slut men alltid
med gungande oaser - därför behövs det 
lemonad i glassen

 

och du drömmer om flygande framlut 
medan jag förgör berg

 

medan jag hör

en simmande svan på avstånd
en rimmande slogan på massans månadag

 

"Det är aldrig försent att vara för tidig när gent
är bara för smidigt." - men du drömmer klart din dröm

 

och landar tryggt i din ocean

 

(och jag vet att inga svar är rätt så länge jag står stilla
som den damm som luckan stoppat)

 

och det blir på balkongen vi möts
inte bland stela nackar 
och inte i tält

inte bland höjda axlar och i glesa sorkfälts hålor

 

inte som en knäsits 
på pendeln
med speglande glas och undrande sneglande

 

(du vet varför jag måste leda en hel ceremoni
mot hela 1500talets alla samlade arks symboler)

 

det går 1600-tal i dag
men dina händer berättar 1400

som en dimbank driven i cirkel men ännu inget lättande
en glimt av det nästan skapade

 

nästan

 

skiner du igenom alla mina hinder byggda

 

som en skymt anar jag
bakom triggande vändningar
stilla hav

 

utan kust
utan öar
utan mer än speglat kosmos

 

men jag är enögd

 

och ena ögat på ett troll kan inte avslöja en öken
bara visa på porten 

(och jag vet varför det inte regnar - 
än
för att myror stänger då)

 

och nu varnar man för torra marker
igen

 

som när sist jag vände och våren vred sig avig
(jag ropade fel håll och dina händer gled mig ur)

 

och när viljorna får vilja det dom vill
när önskningar får formas av en önskan till 
som landar spontant
bara för att

då gäller fritt fall och inga regler kan hindra
lika lite som myror kan undgå solen
när stacken måste byggas

 

för det regnar bara när det passar
som i pussar och andra pölar

 

bara som en impuls 
som en slags happening för att nånting hamnat rätt

som ett infall ur ett urfall ur systemet och ur tidens enda onda tand

given sprängning av given nyckel
ur muren en sten

 

(jag vet varför jag trampat myr)

 

tagen med järnet
taget endast på känn i en enda minimal sekundlång handling
i en smedja 
i en öken 
i en tid 
av stillestånd vred jag ner och dina händer 

 

släppte som jag släppte järnet

 

(och jag vet varför ditt räcke inte gav vika)

 

tänkte jag nånsin på följderna

då

 

 

nu
börjar det som murarnas första tro besuttit att vittra bort - att verka som motstånd mot fiender

och där i fogarna 
börjar bruket glimma av sin egen styrka

det man inte märkt att man använt när man murat 
omsorgsfullt för sin rädslas skull

 

och man ser att hålla stånd mot tristess
när kampen dött
och man har släppt sin rädsla

inte alls hjälper

 

inte med murar

och ibland kan det ske 
i bara ett enda snudd av ett finger


som när dina fingrar första gången nuddade mina 
där
just då

 

(från då fanns ingen återvändo) 

 

som månar som driver motsols medan vattnen dunstar 
för hettans för-nära

 

och ökenstormarna vrider sig om sig själva
och gräver stora hålor svarta som synden
gång på gång

 

stötvis kalla stötvis heta

som om rymden mellan mitt kurrande kosmos
och kaos i en soffa inte ens påverkar 

 

(det finns inga stormar där inga temperaturer slåss)

 

men vi går vägen runt skådespelet
till oasen

medan jag blinkar vågor av skeva lögners vatten
ur mig

 

stötvis kallt och stötvis hett

 

 

 

medan månen får dimmigt besök
bara för att vi väljer att drapera vardagen till behängda skådespel

och vänder skivan

 

 

 

(gråtande månars torka kan hitta sin rätta natur
igen)

 

 

 

i botten på ögat där inga andra vatten varit
än

 

nuddar ditt hav en enda glömd droppe

 

 

stötvis kallt

och stötvis hett

 

(det som ingen annan vet)

 

som när
längtan inte kan hejda sig
och förnuftet lägger beslag

 

på tystnaden

 

 

som när
mina ord tar slut
och det jag menat hänger kvar

 

i en snara
hos dig

 

 

 

 

stötvis

*