To You.. :) stötvis
* du eldar ju på ditt sätt
du eldar kolet bakvänt
som glöd mot flamma kammar du hem vinsten på
kvällens enda fråga
Kreativitet; en mages talan
* bålet har jag lagt beslag på
stenat smort och sprängt till granitdamm och gnejsfrön
du ska pyra gnister när vatten tillsätts din eld
dina hav är vida
dammar av din eldstad väntar myr hämtar ande bryr mig föga om dina regler för eldbruk
tar stukad rot till famnen
mareld;
dina tuvor vänder jag med
bar hand
sätter mig så ner begrundar kommande omånes
dunkla skiva
som myren säger
vi gör det enda
ljudet *
*
Vad får jag allt från frågar du
jag säger
ibland när du bara är
så blir det liksom
bara så där
som gamla sagors rytmer
och kampsångers trängande ifrågasättningar
som när något ogjort ännu är ogjort
och man vet hur
men tiden inte finns
inte nu
och man nästan sprängs av nyfikenhet
och man snuddar vid panik andnöd bara för sina krampartade återhållningar
när man vet
men inte får och inte bör
som när vad försvinner
till förmån för hur och resten inte spelar nån roll
som naglar som river och ont inte är ont
som
som uddar som skriver och ord inte är ord
som månar som driver
motsols
medan vattnen dunstar för hettans för-nära
obarmhärtigt heta måsten
utan återvändo
och utan den gamla tron om att
världen består av murar som brister
när motståndet faller ifrån
när murarna bara byggts för att just motståndet fallit ifrån
och kampen blivit trist
och längtan bort starkare än viljan att väcka döda
som att försöka leva en omgång till
fast baklänges
som när månarna bara är
månar
men våra månar är en given ökenstorm
en dimbank driven i cirkel
en glimt
av det nästan skapade
och när viljorna får vilja det dom vill
när önskningar får formas av en till önskan som landar spontant
bara för att
bara som impuls
taget endast på känn
i en enda minimal sekundlång handling
börjar det som murarnas första tro besatt - att verka som motstånd mot fiender
att vittra bort
och där i fogarna börjar bruket glimma av sin egen styrka
att hålla stånd mot tristess
när kampen dött
och man har släppt
sin rädsla
och ibland kan det ske i
bara ett enda snudd
av ett finger
som när dina fingrar första gången nudade mina där
just då
(från då fanns ingen återvändo)
som månar som driver motsols
medan vattnen dunstar för hettans för-nära
*
ibland när du bara är som gamla sagors rytmer vilande i tid
tyst
och kampsångers trängande ifrågasättningar bara så där
som när något ogjort ännu är ogjort
inte nu - mer än som otid som var
du vet andra sånger som hörs
inte då - mer än som byggtid inte alltid - mer än som för jämnan och utan pardon (jag vet varför jag störs)
(inte har jag tänkt heller på att nuet sväljer alla marginaler som tomma plåtburkar)
det flyger ändå måsar och skriker
ovan taken - jag är vaken mest hela tiden oavsett nu och du
och man nästan sprängs av nyfikenhet
men kan
som när vad försvinner från vägen av information
och varför kommer långt långt efter
(och jag vet varför du äter ananas)
som när stenkoll möter kaos i kosmos utan knäskydd och mjuka trampdynor
som uddar som skriver och ord
(och jag vet varför du tar sämsta platsen)
det är aldrig vingar på en myra som bygger
speciellt fyrtaktare över två streck och en sekund
som månar som driver motsols obarmhärtigt heta måsten
du gör ånga av en död tändsticka och kysser
(och jag vet varför du inte byter glödlampa för lampor inte drivas av vatten bisarrheter ska nonchaleras - natten ska trancheras
som när du på ett oförklarligt sätt blir lika lång som jag
du lyfter obemärkt
och utan den gamla tron om att världen (nej det finns inga fall utemd en bergochdalbana)
längtan bort blivit starkare än viljan att väcka döda
(jag vet varför jag inte förstår marken
är detta det som alltid varit
som att försöka leva en omgång till med fötterna före
jag som vänt ryggar emot och händer som sänt trygga signaler åt håll
låga svar
låga - jag eldar mina ljus i tre ändar
som när månarna bara är - är dom ens månar där och jag ser endast gamla mail
och jag flög frivilligt från allt
och jag i en plötslig glimt förstått
med påbyggd asfalt (och jag vet varför du delar på saker
våra månar är en given ökenstorm utan slut men alltid
och du drömmer om flygande framlut
medan jag hör en simmande svan på avstånd
"Det är aldrig försent att vara för tidig när gent
och landar tryggt i din ocean
(och jag vet att inga svar är rätt så länge jag står stilla
och det blir på balkongen vi möts inte bland höjda axlar och i glesa sorkfälts hålor
inte som en knäsits
(du vet varför jag måste leda en hel ceremoni
det går 1600-tal i dag
nästan
skiner du igenom alla mina hinder byggda
som en skymt anar jag
utan kust
men jag är enögd
och ena ögat på ett troll kan inte avslöja en öken (och jag vet varför det inte regnar -
och nu varnar man för torra marker
som när sist jag vände och våren vred sig avig
då gäller fritt fall och inga regler kan hindra
för det regnar bara när det passar
bara som en impuls given sprängning av given nyckel
(jag vet varför jag trampat myr)
tagen med järnet
släppte som jag släppte järnet
(och jag vet varför ditt räcke inte gav vika)
tänkte jag nånsin på följderna då
nu det man inte märkt att man använt när man murat
och man ser att hålla stånd mot tristess inte alls hjälper
inte med murar
(från då fanns ingen återvändo)
som månar som driver motsols medan vattnen dunstar
och ökenstormarna vrider sig om sig själva
stötvis kalla stötvis heta
(det finns inga stormar där inga temperaturer slåss)
men vi går vägen runt skådespelet medan jag blinkar vågor av skeva lögners vatten
stötvis kallt och stötvis hett
medan månen får dimmigt besök och vänder skivan
(gråtande månars torka kan hitta sin rätta natur
i botten på ögat där inga andra vatten varit
nuddar ditt hav en enda glömd
droppe
stötvis kallt och stötvis hett
*
dyker vi tillsammans
*
Vad får jag allt från frågar du så blir det liksom bara så där som
gamla sagors rytmer bilder färger toner ord
det doftar ark
suger sina måsten och kräver att vändas åter
med ord med ord med ord
(som när du kastar dig in i dina ljud)
stänger jag infart och lägger mig ner
knäfall - som fastlast karlak du vet
och kampsångers trängande ifrågasättningar inte nu och man nästan sprängs av nyfikenhet som när vad försvinner till förmån för hur som naglar som river och ont inte är ont obarmhärtigt heta måsten som att försöka leva en omgång till fast baklänges men våra månar är en given ökenstorm och när viljorna får vilja det dom vill bara som impulstaget endast på känn i en enda minimal sekundlång handling börjar det som murarnas första tro besatt - att verka som motstånd mot fiender att hålla stånd mot tristess när kampen dött och man har släppt sin rädsla
och ibland kan det ske i bara ett enda snudd av ett finger
som när dina fingrar första gången nuddade mina där
stötvis kallt och stötvis hett *
Fri vers
av
Pot Pourri
Läst 192 gånger och applåderad av 4 personer Publicerad 2011-05-16 22:54 |
Nästa text
Föregående Pot Pourri |