Det märks att jag börjar bli gammal.

Träden utanför mitt fönster, vilka var blott små plantor när jag flyttade in, har nu blivit grovstammade och sträcker sig högt ovanför taket.

Träningsvärken sitter inte bara i de aktuella muskelgrupperna, istället har jag ont i sätesmusklerna från den hårda bänken i bastun och i överarmen från att hålla upp det tunga duschmunstycket och fönen.

Det märks att jag inte är arton längre.

Det behövs fler drinkar och fler glas vin innan jag känner mig partajig svajig och när det väl sker är det dags att gå hem för då kickar det onda i fötterna in och folk runt omkring blir snabbt för suddiga och för unga. Bakfyllan dagen efter är som ett straff för att man är i livet och de dagarna från förr, när man partade och åkte skidor en hel vecka i någon fransk skidort med billigt rödvin, är svunna.

Ångesten över att ha hånglat med en okänd människa precis innan stängning, i ett desperat fösök till förbättrad självkänsla, växer av vetskapen att han döpte dig till cougar på sin mobil och du döpte honom till olovlig på din.

Det märks att kroppen bryter ner sig själv.

Vaknar på morgonen och har en okänd, gammal kvinnas hand bakom huvudet. Ett pipigt skri slipper ur mig innan jag inser att det är min egen arm som jag somnat på. Fortfarande i sängen hinner jag fundera över hur trevligt det vore om någon låg här bredvid. Förutsatt att inte en lampa var tänd så långt ögat kan nå vill säga. Förr fick man skador av att klättra i träd, springa för snabbt på blöta klippor eller när man red  barbacka på sommaren. Nu sträcker man den inre lårmuskeln när man kliver ur badkaret, trampar snett när man tvingas stå på tunnelbanan och vaknar med ryggskott efter en natt i kärlekens tecken.

När jag var ung räckte det att tvätta ansiktet med tvål och vatten för att se fräsch ut, att borsta igenom håret lite snabbt och att sätta på sig en ren tröja. Nu hjälper knappt ens kemisk peeling eller botox i ansiktet och inte ens den mest trendiga gayen i stan kan få liv i mitt hår och momentet påklädnad är ett löpande helvete, varje morgon.

Det märks att jag börjar bli gammal.

Jag sitter som klistrad framför Stjärnorna på slottet och Vem vet mest. Köper Allers korsordsspecial i smyg och en elektrisk värmefilt.

Den biologiska klockan tickar tydligen tillräckligt högt för att alla ska höra den. Till och med mina fortplantningsorgan börjar närma sig sitt bäst före datum. Tick tack, tick tack.

Gravplatsen är inköpt och testamentet skrivet.

Ättestupan nästa.