tankarna för mig allt för ofta till det förflutna.
borde inte tänka på det, men såren är för djupa.
de tränger in i skallen, fast jag springer därifrån.
livet som jag lever idag ser jag som endast som ett hån.

kunde valt en annan väg, blivit en bättre individ.
för även fast ni syns så har jag ingen här bredvid.
nej, lever under detta tak tack vare min prins.
han är en av få som jag vet alltid finns.

mörkret lockar mig tillbaka till gamla vanor ibland.
men försöker stå emot, om du bara håller i min hand.
det är det ända som behövs, en liten del av dig.
för hur fan ska jag andas om du inte är med mig?