Ett fotografi är väl ändå inget mer än ett minne, ett ögonblick som passerat? Passerat, förbi, existerar inte längre. Kanske är det därför det kan smärta så mycket, det där man uppenbarligen tyckte var så viktigt att bevara, ett ögonblick man fångade på bild.

Och en text som väcker mentala fotografier till liv är väl också endast ett sparat minne? Något vi ville behålla, men i verkligheten inte fick. Därför håller vi kvar i ögonblicket, trots att det smärtar, skapar en illusion om en verklighet som kunde varit men inte är, eller hur man nu ska beskriva det. Ont gör det, sådär ont att man slutar att andas.