Det blå skalet som kallas himmel kan knappt hålla mig kvar på jorden mer.
Luften väger inget längre, och repen som ska hålla mig fast har brunnit bort.
Vattnet lockar, fast isen ligger blå.
Stjärnorna ramlar ner och ger en filt åt vinterns sköra blommor.
Natten är inte längre mörk.
Dina ögon är gröna.

Ingenting är längre farligt.
Den knastrande marken vill mig inte ont. Dess önskan är att bära. Dess önskan är att värma och skydda.
När regnet faller blött på mina axlar, tänker jag hur mjukt vatten är. Jag tänker inte på den isvita marken, som i sin hårdhet krossar de porlande dropparna.
Ditt hår är nästan svart, som väldigt dyrbart trä.


Och även om en blick aldrig verkligen är evighetslång, och äkta skönhet inte finns, så måste man ändå till slut inse, att solen bara skiner i din närhet, och om solen inte fanns, skulle månen ändå spegla ljuset av dina ögon.



För jorden är snäll.
Sanden är varm.
De kala träden är lika levande. De sträcker sig mot himlen, vindarna leker i mitt hår.


Och när jag ser dina skor vet jag att det är du, och ingen har så vackra skor.
Och hur gammal jag än blir, kommer jag aldrig att glömma dina gröna skosnören, och även om du inte vet vem jag är, kommer du att fortsätta ha dina skor, och jag kan få tro att det är för min skull.


När vi möts vågar jag titta. När våra blickar sammanbinds, sticker nålar i mina ögon. Därför ser jag på din rygg, vänder mig om när du passerat.
Dina gröna är vassa, hur sanna de än är.
Hur lätt livet än låter sig vara, är du något jag bara nästan klarar av.
På dina ögonfransar glittrar de vita stjärnorna som ramlat.


Och det blå skalet som kallas himmel, kan knappt hålla mig kvar på jorden mer.