Det finns många sorters kaprifol. Det finns åtminstone en som har stora vita blommar och en underbar doft som påminner om kanel. Gunnar hade en sådan. Den växte i den lilla täppan framför hans lilla förortslägenhet som låg på bottenvåningen av ett trevåningshus. En liten bostadsrättsförening där det ingick i förutsättningarna att de som bodde i tvårumslägenheterna på bottenplanet skötte om sina små täppor som fick hela huset att se ut nästan som en radhuslänga.

Gunnar hade fått tag i den där lägenheten när han måste flytta från villan i en förort på andra sidan om stan. Han hade träffat Fias syster en dag på tunnelbanan och berättat för henne om den oro som plågade honom. Att Fia hade ändrat sin attityd till honom, blivit avog och kritisk. Han tyckte att hur han försökte så dög han inte. Det är precis som om hon hade blivit kär i en annan, hade han sagt. Och då hade han sett på systerns ögon att hon visste något som hon inte fick tala om. Och sedan hade det kommit fram att Fia blivit förälskad i en annan man.

Det innebar förstås slutet för livet i villan. Allt de byggt upp tillsammans rasade. Om Gunnar hade varit ett annat slags människa hade han kanske blivit svartsjuk på den andre. Men för Gunnar var det bara en stor sorg. Som om en svår sjukdom hade drabbat honom och den han älskade. Nu bodde han i sin lilla lägenhet och var olycklig. Sorgen är som en hiss i en skyskrapa, den går upp och ned mellan våningarna. Ibland är den långt nere och det är som om den inte fanns. Men så plötsligt kommer den farande. Och när Gunnar påtade i sin lilla täppa kunde det hända att den kom över honom som en gråtattack som gjorde att han måste gå in lägga sig på sängen och låta den gå över.

Och att hon också var olycklig visste han. Att den andre var gift och levde i ett gammalt äktenskap som han inte kunde bryta sig loss ifrån. Fia och Gunnar ringde varann ibland. Det var ju en massa saker som måste ordnas med villan som de ägt tillsammans. Och så var det den känslomässiga biten. Plantor som rycks upp ur jorden och skall rota sig på ett nytt ställe har det inte lätt. Det tar tid för dem innan de kan börja suga näring ur den nya jorden. Och en lång tid ser de taniga och bleka ut.

Men Gunnars kaprifol mådde gott. På försommaren när den blommade som bäst spred den sin väldoft i hela kvarteret. Gunnar kunde känna den på långt håll när han kom gående från tunnelbanan. Annars var det inte enbart roligt att ha en täppa. Det innebar ju ett visst ansvar att man skulle rensa bort ogräs och se till att inga oönskade växter fröade sig och spred sig till de andra täpporna. Men kaprifolen var en riktig pärla.

Kanske hade det varit lättare för Gunnar om han hade kunnat bryta helt med Fia. Men nu träffade han henne ibland. Och efter varje gång när han var tillbaka i sin ensamhet kände han hennes frånvaro som ett stort ekande tomrum i själen. Det tog honom flera dagar att återvinna åtminstone något av sin själsliga balans. Han kunde iaktta sitt eget själsliv och notera att gråtattackerna kom alltmera sällan. Kanske har vi olika sätt att hantera sorg. Somliga lever ut den i en enda störtflod och sedan kan livet börja på nytt. Men för Gunnar kom den bit för bit. Han visste aldrig riktigt vilken våning hissen i skyskrapan var på.

Och nu hade de bestämt att de skulle träffas. Någon kan kanske tycka att det var egoistiskt av Gunnar att hålla på och träffa en kvinna som han visste älskade en annan. Men han kunde ju inte lämna henne ensam i sin olyckliga tillvaro när den man som hon älskade satt fast i ett annat förhållande som han inte kunde eller inte ville bryta sig loss ifrån. Och nu hade de bestämt att de skulle träffas hemma hos honom.

Gunnar hade köpt hem en bit rökt lax, en bit brieost och ett par flaskor vitt vin. Och den doftande kaprifolen hade givit honom en idé. Han skulle tappa upp ett badkar med varmt vatten och lägga kaprifolblommor i det. Det skulle bli en doft som spred sig i hela lägenheten och kanske jaga bort sorgens onda andar för en stund.

När hon kom kändes det för en stund som på den gamla tiden när de var lyckligt förälskade i varann. Gunnar kunde tillfälligt skjuta undan tanken på den andre som förstört allting. Och Fia tyckte det var en rolig idé med kaprifolblommorna. Medan badkaret fylldes plockade de blommorna från busken och när badkaret var fyllt strödde de ut dem. Det doftade underbart.

Nu var det dags att ta fram laxen, osten och det vita vinet. Skärbrädan från köksbänken passade precis att lägga tvärsöver badkaret. Och där ställdes osten, laxen och två av de finaste vinglasen.
Det såg inbjudande ut och påminde lite grann om bordet i filmen med Lady och Lufsen där de äter spaghetti på julafton.

De klädde av sig och kröp ned i varsin ända av badkaret. Det första vinflaskan öppnades och de skålade. Tanken på en återförening surrade som ett litet bi omkring Gunnars huvud. Tänk om allting kunde bli som förr. Men han försökte jaga bort den. Inte rusa iväg och inbilla sig saker. Nu gällde det att acceptera situationen som den var och försöka växa in i den.

Vinet smakade ljuvligt i kombination med den ädla doften från kaprifolen. Det blev dags att öppna den andra flaskan. Laxen och osten var slut så nu behövdes inte skärbrädan längre. Vinglasen kunde stå på golvet.

Och nu var det som om världen delades i två delar av kaprifolblommorna som guppade på vattenytan. Där ovanför befann sig två människor i en besvärlig livssituation. Men under ytan möttes två kroppar i en ljuvlig beröring. De inbjöd varandra till att leka, nudda varann, dra sig undan och mötas igen i ett möte som var ännu underbarare än det förra, och födde en längtan att smälta samman som de gjort många gånger förr men som de återigen ville uppleva som om det var första gången. Detta var kaprifolblommornas värld, skild från den övriga världen med dess plågor och bekymmer, en härlighet som var värd att offra allt för att få uppleva. Världen ovanför detta fluidum försvann ur medvetandet, detta var allt som fanns, som alltid funnits och skulle finnas till evig tid.

Och när de stigit upp ur badet gick de till sängs. Fia somnade på Gunnars arm. Detta var lugnet i stormens öga. Stormen som i morgon skulle braka loss igen, med all sorg och all oförlöst längtan.
De skulle äta frukost, gå var och en till sitt arbete, och allt skulle vara lika svart som förut, eller ännu värre.

Kaprifolen var berövad sina blommor. Den skulle inte längre välkomna Gunnar när han kom hem från jobbet. Men dess doft skulle finnas kvar som ett minne om hur underbart och hur smärtsamt det kan vara att älska någon.