jag föddes i Stockholm och var bara 1 ½ år gammal när jag övergavs av min far och mor.
Min mor är psykisk sjuk och vet inte vem eller var hon är, och såldes till min far. Då så.
Då var det sagt.
Min far köpte min mor.
Jag är ett våldtäktsbarn.
Min barndom var och är en ganska tragisk historia egentligen, jag hamnar på jourhem och hamnar till sist 2 ½ år gammal hos en familj där jag växer upp.
I familjen misshandlas jag psykiskt och ibland fysiskt.
När jag var 7 år gammal så förstod jag att vår familj inte var normal, och att jag inte är normal.
Jag minns hur jag sprang ner till min fostermor och frågade varför jag var så konstig.
Jag minns hur jag iakttog andra familjer och såg att barnen inte var rädda för sina föräldrar och att om de inte löd fick dem inte höra hur värdelös dem var och hur värdelösa deras föräldrar var.
Jag minns hur jag grät och undrade var det var för fel på mig, varför mina fosterföräldrar inte älskade mig.
Jag minns hur jag förtvivlat sökte tröst och stöd hos mina biologiska och fosterföräldrar.
Jag minns hur jag frystes ur samhället eftersom jag var så konstig, så annorlunda.
Jag var det 8-åriga barnet som kunde prata och umgås med endast vuxna människor, jag var hon som läste hundratals böcker, hon som hade läst alla böcker på biblioteket och mindes varenda bok.
Jag var hon som förstod som 7 åring att hennes familj och hon själv inte var normal.
Jag var hon som förstod som 7 åring att hon var ett oönskat våldtäktsbarn.