Ångestens mara rider min sargade själ
Rummet som i igår var mitt palats är nu mitt fängelse

Litteraturen kan inte hjälpa mig nu,
musiken ger mig föga tröst
alkoholen fyller ångestens aldrig sinande brunn i mitt bröst.
Men blott för en sekund. I fyllesjukans frätande vatten gräver sig ångesten ånyo djupare.
Mitt hjärta värker som vore det tvättat i chili och ingenstans finns att fly.

I dikten bearbetar jag ångesten, men han förblir alltid min överman.
Själens sjukdom, längtan efter tystnad driver mig mot kantens egg.
Självmördare bär på en sjukdom, en del klarar sig andra ej.

Men känslorna bevarar alltid sin suveränitet över förnuftet och det är vad som gör mig till man.