Det är mörkt och jag står vid vardagsrummets fönster och stirrar ut
En väg, en allé av träd som brinner leder väg framför mig.
I slutet står Yggdrasil och stora lågor flammar upp från hennes sköra stam.

Människor springer från huset, genom allén mot trädet.
Väl framme vänder de om springer tillbaka mot huset.
Regnet har börjat falla, stora droppar.
Vattnet släcker inte de brinnande träden, utan intensifierar elden.
Gud har övergivit regnet och bor nu inte mer däri.

Jag kliver ut genom dörren och börjar gå.
Yggdrasil som en gång spirade stolt brinner nu mot marken ner.

Ett barn trampas av vuxna ned, sköra ben krossas under massans tyngd.
Allt är inte som det skall, i denna vår rymd.

Elden brinner upp i sig själv och slocknar.
Kvar av allt är bara aska.

Jag doppar min penna i hopplöshetens brunn och skriver min dikt.