Går gatan fram.
Till höger sitter ett utmärglat barn.
Stirrar mig i ögonen, med bedjande blick.
Hon säger, vad tycker herrn om våld?
Jag svarar, sånt sysslar jag inte med.

Hon säger hon är fattig, jag säger jasså? Adjö
Nästa dag ett annat barn, samma bedjande ögon, sammma plats.
Jag frågar, vad är hon som var här igår?
Hon svarar, lakoniskt, borta.
Hon stirrar mig i ögonen och säger, du är en våldsverkare,
Likgiltighetens terror har karvat ditt ansikte grått!