I väntsalen sitter hopkurade mänskor, de stirrar febrilt ner i sina dagstidningar, någon sansad själ läser i en bok. När sköterskan flimrar förbi blinkar vi till, kniper ihop ögonen onödigt länge, vi vill blinka förbi vår sanning, vi hoppas kunna blinka bort, eller åtminstone skjuta upp vår Dom.

Men sköterskan ropar ändå mitt namn, hur febrilt jag än blinkar. Jag ler, och låstas stoisk.
Läkaren eller domaren vad du nu vill, klämmer känner förklarar.
Du är ok,
bitestiklen?
Jo det är den som ligger likt en sladdrig basker över testikeln.

Jag går fri, ler mot mitt liv, glömmer mitt besök och den sladdriga baskern till bitestikel.