-Så det är du som bor i skogen, sa han och skakade hand.

Ja jag bor i skogen, i en sal av grönt i en doft av mylla. Jag kan andas här, jag kan dra in alltet rakt ner i lungorna. Det är här jag bara ler och låter världens alla bekymmer försvinna dit de hör hemma. För den som bor i skogen upphör så mycket att bekymra sinnet. För den som bor i skogen finns dofterna efter regnet så mycket närmare än världens brist på pengar eller prylar.

Hon grät när hon gick härifrån för sista gången, hon som sålde stugan till mig, jag förstår varför.