Jag minns det som om i en dröm.
Minns hur min mamma kom och hämtade mig den där fredagskvällen.
Efter 30 år hade jag förlorat kontakten med verkligheten.

Spårat ut helt.

Gift och tvåbarnspappa men ändå en rädd liten pojke djupt inuti.
Som i slow-motion körde vi motorvägen in till Malmö.
Ser stadens ljus passera.

Psykakuten nästa.

Bilen stannar.
In kliver min pappa.
Det är han som ska följa med.
Ett mer surrealistiskt skämt får man leta efter.
Min alkoholiserade far, han som är en ännu mindre pojke än jag.
Vågade han inte säga nej trots att de är skilda, eller bryr han sig på riktigt?

Tystnad.

Sen är det mest minnesfragment.
Jag rycker till av porttelefonens genomborrande ljud.
Det kala slitna väntrummet.
Inte ens jag skriver så dåliga manus.
Min pappa fattar inte hur detta kunnat ske.
Förebrår i monolog sig själv.
Jag har inga svar att ge.

Väntan.

In på ett rum för att prata med psykiatrikern.
Ungefär lika gammal som jag.
Han hade jobbat i över 24 timmar i sträck, det minns jag.
Trött ställer han konstiga frågor.
Han försöker lista ut om jag kan skada mig eller andra.
Tydligen inte.
En remiss till psykolog och hemfärd.
Minns hans ord alltför väl:
"Du är helt normal men med en massa feta issues".

Konstigt.

Taxi hem till min pappa.
Det var så den började.

Färden.