Livet är så otroligt jävla läskigt. Det finns så många minor att trampa på och jag har trampat på en del, precis som alla andra. För egentligen är vi alla lite trasiga, har ett träben eller en kula kvar i bröstkorgen. Tyvärr är det ju så, att vi alla har något i bagaget som tynger oss, annars skulle man väl inte kalla det för bagage? Sådant som vi bär med oss antingen av fri vilja eller inte, ibland kanske vi inte vet om det är av fri vilja eller om det beror på en oförmåga att glömma det som en gång var.

Jag har insett en hel del senaste månaderna, saker som jag insett om mig själv, livet och ja, det mesta helt enkelt. Jag har bagage, saker jag skäms över, som jag helst vill glömma och saker jag bär med mig för att lämna det förflutna helt och hållet skulle bli alldeles för smärtsamt, trots att minnet svider, lämnar brännmärken på honhinnan. Jag är inte perfekt, snarare långt ifrån, men det är det som är livet, att skaffa sig skavanker och ärr. Livet är att trampa på de där minorna, falla, se svart, men livet är också att ställa sig upp, gå rakryggad och chansa en gång till. Livet handlar om att sluta frukta minorna, för vi trampar på dem allihop. Det gäller bara att våga gå igen.