Det var jordgubbar på tårtan, och blåbär och chokladkross. Men sockerkakan hade en lätt smak av råa ägg.
Min födelsedag var det och jag skulle göra det så bra, så trevligt. Jag skulle vara värdinna, som stigen ur en femtiotalsfilm.
Och de sa faktiskt ”gott” och ”lyckad”. Men alltför få mötte samtidigt min blick, det var alltför få ord som verkligen hördes.
När vi efter tårtan reste oss, och vinsnurrigt kramade varandra hejdå, så var alla så vackra. Hur kan vissa vara så? Urtvättad klänning och smårufsigt hår, men ändå så mycket graciösare än jag.
Och jag blev ensam med tystnaden, ensam med speglar att undvika. De kan vara så förfärligt svåra ibland. Jag trillar ju så lätt.

Natt sen, och i rummet fanns en kyla som smög sig på, som attackerade så fort jag somnat.
Fötterna var utanför täcket och jag drömde om bilar utan tak, om allt det kalla som letade sig in i mig.
Det var många vakenstunder den natten, varje lika svår. Kämpade hårt med en fot i taget, att hålla kvar mot det varma benet tills den kunde klara sista biten själv.
Men gång på gång vaknade jag med nedkylda fötter och hade jag haft en yxa skulle jag använt den. Det var trots allt flera fina drömmar den natten.

Men där var misslyckandet igen. Där var pang bom krasch och tårtan som blivit över stod som ett hån i kylskåpet.
Och jag bara visste att går jag ut genom dörren, går jag ut genom den kärvande brunfula dörren nu, så flyger allt åt alla håll och jag tappar balansen, tappar allt. Och ändå
så gick jag ut.
Det var söndagstomt i min söndagsstängda stad. Söndagsmänniskor med söndagsblickar ute på söndagsärenden. Och jag liksom inte en av dom. Inte riktigt en del av allt det där.
Men letade i alla fall vidare efter en plats, ett andetag att ha som mitt. Huden ville ha en kall vägg att snudda vid, ögonen någonstans att vila.
Det varma ljuset inne på ett nyöppnat café lockade in mig snabbt. Och först förfördes jag av kanelbullarnas gyllene färg, ångvispens oblyga ljud.
Men väl vid bordet kändes utsikten över Vättern kall och vardaglig. Kanelbullen var för torr. Och jag vill inte klaga alltför mycket, men trästolarna var för hårda, för obekväma. Här skulle jag aldrig kunna andas. Snart skulle jag vara ute på gatan igen, med inget mer än spenderade pengar. Med inget mer än tyngd och en stark oroskänsla i magen.

Sen kom en måndagsmorgon som måndagsmornar brukar. Och arbetskläder och en stadig frukost och allt det där som förväntas, skötte jag med galans. Till och med håret fick jag lite ordning på.
Sen ut genom dörren och iväg.
Men så snabbt gick det sen. Hur vindar tog tag i mig och jag ville inte men de drog ju så förfärligt.
Jag startade bilen och lät hastigheten gå över den vanliga. Nej, jag körde inte olagligt, jag är mogen och laglydig och allt det där. Men gränserna var idag otydligare än de brukar, allt runtomkring gick inte att greppa. Det skenade snart och jag skenade och himmel och mark kastades om och ingenting sen var som någonsin innan.
Och det skulle vara lögn att påstå att jag inte hann se älgen som kom ut rakt framför mig. Jag såg och registrerade och hela jag var fokuserad på den.
Men det skulle också vara lögn att jag försökte hindra det som hände, lögn att jag ens hade foten på bromsen.
Jag lät det hända och ingen revy spelades upp för mina ögon, jag tänkte inte på en enda vän eller godissort och jag hade inget tacktal alls att hålla. Jag lät det hända och det var smärta och obehag på alla sätt.
Det var allt utom rädsla.
Älgens huvud hamnade snett framför mig, nästan i knät. Och glassplitter runt och allt fick fel form, buktade in eller ut på helt andra sätt än två sekunder tidigare.
Grät gjorde jag också, för det fanns ingenting här jag ville se, ingenting här jag ville göra. Vara var som helst förutom här.
Borde ta mig loss och ringa någon. Borde kolla om såren var så stora som de kändes och göra något åt dom. Men ena ögat ville inte fungera och allt gjorde ont. Jag visste inte ens var jag skulle börja.
Och det fanns så mycket annat. Sommardagar och vardagsstress, gräddglass med smultronsmak, att bli nerskvätt när regnet öser och lastbilarna kör för fort. Var som helst förutom här.
Det var kaos och jag är en kaosig människa, situationen passade mig. Men ändå
var som helst förutom här.
För något, någonting fanns det, om jag bara tänkte efter. Jag var säker, om jag skulle pressa mig till det yttersta, så skulle jag komma på någonting.
Någonting, att kanske sakna.