Kliver ur sjön

ur mörkret
mellan öarna

där världen
har olika namn


Simmar från djupet
till dess
att jag åter bottnar

känner skrovelstenarna
mot tår
och fotblad

når strandhällen
med mina händer
och armar

och allt
är åter
fullbordat


Kliver upp
från mörker
till ljus

från många liv
därute

där Världen
bär tusen namn

till denna värld
där stigarna
är gröna

och där ljuden
är vågor

är vindar

är rördromen
ett stycke
in i vassarna

är blad
som öppnar sig


Här igen

Här

och jag vet
att jag hört din röst

att jag hört dig
resa tidvågen

veckla ut
solbladen

lova gryningen

att du

med en armring
i guld

och klädd
i eldkjolen

finns i världen
där stigarna
är lika gröna

i ett land
som aldrig
- aldrig, aldrig -
skall vissna


Sommar, höst, vinter:
åren går

tiden vandrar
genom skogarna

träden
blommorna
djuren

finns
och finns inte

finns

och finns
för alltid


Ändå hör jag
din röst

här vid klippan
här i gryningen

här
där hällen är slät

och där jag vilar
med vinden
som höljer mig

och där stenen
är min kudde


Ändå hör jag
när du talar

om att vattnet ryggar
och om sanden

sanden

sanden


Och du säger
att den höljer
och den bevarar

och jag vet
att sanden är sådan

att sanden
som jag också sett

är vindens
döende älskare

när hon lämnat honom
ensam i dynerna

oförmögen
att längre leva


Sanden

Har sett den
känner den

vet att den vaggande världen
där allt gungar
och allt är horisonter

är en värld att frukta


Har sett den
har hört rösten

andra gånger
andra tider

mitt där ute
i isande natt
och glödande dag

rösten

som var ropet
från oasen

rösten

som gjorde
att det fanns en stig

också genom
all denna bevarade död

till ett blänke
av vatten

till ett tält med svalka

till ett tempel
där rubinerna var röda

och där det fanns
skatter av meningar
i hennes skrin
av svart ebenholtz

och sedan druvor

och sedan dadlar

och fikon

och vin

och de vaggande höfternas
sövande dans

och liv
- liv, liv -
på nytt

och på nytt


Här, vid klippan

Här

och jag kan bara lyssna

till vinden som berättar

till vågorna

som höljer
och döljer
och sköljer

till tassarna
från djuren
som vandrar nära
inne i skogskanten

till dig
som är ord
i mosaiken

till tempelgolvet


Och jag kan bara lyssna

och jag kan bara svara

att den världen
vissnar aldrig

och att jag såg
ditt ansikte

som en bild
i vattnet
mellan öarna


Och krusningen
vandrar

från strand till strand
och hit

till min egen häll

som en gång
var

vindens sista smekning

över den vilande
sandens rygg

efter mötet
i natten