Solblekta gardiner och halvtrasiga persienner.
Några få stackars solstrålar lyckas ta sig igenom den skitiga rutan.
Blottar den dammiga luften i en illa städad vindsvåning.
Nikotingult tak och flagnade bruna storblommiga tapeter.
En gammal radio står och brusar med sprängd diskant i bakgrunden.
Rummet är sparsamt möblerat.

Ett ostadigt litet furuköksbord med brödsmulor och kafferingar, två svarta pinstolar, en minimal köksvrå med odiskade kaffekoppar.
Det står en skolgitarr med brustna strängar i ena hörnet.
En smal fönsterkarm med vissnade bruna växter i terrakottakrukor.
En gammal Ericsson T20 mobil ligger bredvid och piper till då och då för att få uppmärksamhet på att den behöver laddas.
Gamla vattenskador på golvet under från de få tillfällen växterna blivit vattnade.
Badrumsdörren hänger på sned.
Själv sitter jag med benen i kors på en svagt urindoftande madrass med intorkade spermafläckar.
Den ligger direkt på golvet.
Jag sitter och skriver i min anteckningsbok.
Runt omkring ligger hopknycklade utrivna sidor.

Jag tittar ner på min bleka undernärda underarm.
Känner en växande uppgivenhet.
Jag sitter här och försöker få ihop pusselbitarna.
Men jag kan inte se någon helhet.
Jag är trots månader i denna självvalda existentiella exil inte ens i närheten på att få svar på min fråga.

Vem är jag?