Det slår.
Ekande skri efter hjälp, det finns ingen. Det röda silkesbandet ifrån taggtrådens enorma armar greppar tag. Håller om, håller fast. Trycker dess törnen in i det hjärta som älskar - förgäves. Gräver djup likt avgrundens hopplösa mardrömmar.
Kärleken slår vackert in, livet i dess famn. Klöser strupe till att gråta, fräter kinder skinlösa. Jag vill spy, med två fingrar - jag trycker ögon ur håla. Paniken sprider olja i mina ådror, skjuter pilar genom två skrämda lungor.
Ditt namn är sten, och du bygger berg i min mage. Sliter hår från huvud, flätar vingar till ingen nytta - mina strån är alldeles för korta.

Man ska tydligen älska med måtta? Jag gick för långt, varenda centimeter av min kropp är en avbild utav ditt anlete. Broderat minnen över min blick, är blind för verkligheten. Häftat mungipa emot öra, jag ska skratta tills jag dör. Tills dess att mina hjärtslag inte längre orkar höra, mig desperat skrika. Efter det som borde burit skylten: Mata inte djuret - förbjudet att röra.