Sorgsen svepte hon in barnet i sin sjal.

Gumman stängde ögonen som ett farväl med handen i en svepande smekning

över den nu så kalla moderns ansikte,.

- Hennes kroppsliga liv hade lämnat henne redan då du fått fäste i hennes kropp, men hjärtat  hennes ska få den uppgörelse hon aldrig fick genom dig mitt lilla flickebarn viskade den åderstigna gumman väsande.

Hon drog hastigt till sig sin stöttestav och sitt knyte.

Glättade på den sargade timmer dörren och med falkögon och instinkt var hon osynligt hasande iväg i fostrans fotsteg.

Med trötta ben hade deras långa vandring

bort från eldar, bort från hat, bort från rädslor och 

bort från deras herres lögner just börjat.

Herren skrek plötsligt rakt ut i natten,

flocken stelnande till och tystnade som frusna av is.

- Den satans trollpacken är inte där. Den satans avkomman är inte där... i elden.

- Känner inte lukten, lukten av....lukten av

Lukten av vad? Mumlades från flocken, dom hade alla satt sina näsor på jakt efter lukten, men vilken lukt?

- Lukten av satans barns brända hud skrek deras herre i vrede

Gumman stannade till hon hörde rädslan i ett hatiskt skrik hugga i natten.

Med visa ögon och lugn ton viskade hon mot månen ett löfte:

- Vi går nu men din framtid är ditt öde och med den ses ni igen.

Herrens skrik vreds till skräck i denna sekund.

Hans blick var lika frusen som sin flock

när nattens jägare svävade mot sina byten.

Han visste nu.

Att hans framtid var hans öde och dom skulle ses igen....