Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Löftet

I sitt sista döende andetag sa han till mig:"det är ok att vara rädd, lova mig att du försöker trots det."
Jag lovade.
Med en sista nöjd suck flydde livet bort från hans kropp. Han fann ro först i döden.

Det var ganska många år sedan, jag har fortfarande inte ens funderat på att börja.
Varje år går jag till minneslunden med en ny blomma, nya ursäkter och återupprepar mitt löfte.
Precis som Alfons Åberg ska jag bara det där först.
Min rädsla med åren har inte minskat som jag trodde den skulle göra. Det är mer skräckinjagande nu än någonsin förr.
Det förbjudna ordet måste börjar göra sig påmint.
Jag måste försöka innan det är för sent.

Det har blivit ett berg av fruktan inuti. Ser inga vägar uppför det, inga runt det. Hur kan jag ens börja försöka?
Bara tanken är svindlande, jag blir helt handlingsförlamad.
Det känns som jag hellre lever med min skuld och min skam över min oförmåga att hålla mitt löfte.
Han borde aldrig frågat, det är hans eget fel. Lika gott att han dog den skitstöveln!
Fast det är inte sant.
Jag höll av honom mer än någon annan och jag vet att det är för min egen skull jag ska göra det.
Inte för hans.

Jag tror det känns bättre nästa år.




Prosa av Magnus P.
Läst 161 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2011-06-13 12:29



Bookmark and Share


  mickech
En mycket bra dikt med ett viktigt budskap.
2011-06-13
  > Nästa text
< Föregående

Magnus P.
Magnus P.

Mina favoriter
Snart är bördig jord