solens orangea letar mellan gran

över hägnet benens sken

över ängen dimman och hon
en dans med dova förtecken

över bäcken med ett hopp

in i skuggan
ner genom skogen

och stigen
som en snok

där ingen gått efter daggen
slingrar sig sena strålar
i hängade droppar

(jag tog genvägen över ängen
trots dina ord om att följa vägen)

under fotsulorna
risbackens blåbär 

spetsens fransar med barr
på underkjolen

vindsuset rasslet 
den snabba andningen

stenarnas skärande

håret kådan
gråstammarnas skuggblinkningar

risets rivande på krönet

glänset längst bort

hennes vilosten
(hur var det hon sa:
vänd dig mot söder
lägg ryggen mot
händer mot norr
lägg handrygg på lavan)

fort for den förbi

tanken på stenar

inte nu inte nu

nedgången vidare mot
bergets brant 

tallarnas kronor brinner
uppifrån

ner och vänder sina sotiga

till svarta tak

och hon springer
på stigens smala under

inga stenar

inga stubbar

inte nu inte nu

kjolen trasig
fötterna blodiga

aldrig mer en kväll på dansen
med fel måne

och där framme
där var älven

hon hade rusat över berget

återigen

mot samma älv

åter igen

men denna gång
ensam

och stannat

tills solen gått ner

*