Min mor levde på yttersta grenen
hela sitt liv.

Hon hade flyttat från landet och sin familj
där modern redan var tagen av TBC
och borta sedan länge
redan då min mor var bara tre små år.

Hon var en liten ung och skör flicka
då hon blev lungsjuk på 30-talet
Endast 17 år ung

Innan detta drabbade henne
hade hon ungdomens glada attityd till livet
Många vänner hade hon
och livet lekte som det ofta gör
när man är ung och frisk


Sjukdomen kom som ett slag i magen
hela hennes liv förändrades
bara över en dag
Sjukhus i storstaden
Isolering
Ensamhet
Undrande läkare
Ingen familj där
Alla långt borta
Svårt att andas
Skulle hon dö bort
Ingen som överlever detta
Svullen i kroppen och ful och blek

Efter något år
finns hon ännu kvar i livet
liten och tanig
och ingen ork
Hon har klarat upp det
för denna gången

Hon får höra att
sjukdomen kan komma åter
Att andas kan bli svårt
då lungan blivit så tunn
och sjunkit ihop
Du kanske lever ett tag till
säger de

Efter hemflytt och vila
börjar hon jobba på kafe'
Där möter hon en äldre man
De blir kära
och giftermål det blir

En vinterkväll för länge sen
då föddes lilla jag
så liten och klen
med smala tunna ben

Att få ett litet liv att tänka på
för min mor
det var en lycka det
och varje år vid jul jag hörde
henne Gud tacka
för att ett år till fått leva

Åren går och varje jul samma sak
Tack gode Gud för att jag fått leva
och vara med de mina

Min mor fick ett bra liv och
jag är glad för det
Vi fick en lång tid tätt tillsammans
Då min far gick bort alldeles för tidigt

Att leva för dagen på yttersta grenen
det gjorde min mor ganska bra
och jag tror
att nu hon hos min far
i himlen bor