Gråhet
väta
vatten

bäckarna från himmelsbergen
lever

och allt är möjligt
när verkligheten flödar

och träden står där
och bildar skogar
skogsbryn
gläntor

när djupa rötter
slingrar
gräver
söker

finner
vattnet från regnbågslanden

och dricker
slukar

för drycken
till sitt inre mörker

där det långsamma hjärtat
är den dovaste trumman
i tillvaron


Gråhimmel
blåregn
grönskog


Här är han
som vandrar
för att också
ständigt söka

han
en varelse bland andra

en röst
i bladverket

ett löv
som dallrar
i samma vindar

från samma
längtanshav


Och han
som nu står
där eken finns

önskar inte
att blixtens yxa

skall nå bark
och stam
och hjärta

önskar inte
att det som lever
av regnbågsvattnet

skall dö i eld
hur väl den än värmer


Och han vet inte
varför han tänker så

vet inte
varför denna värld

där fåglarna är röster

och där fjärilarna
singlar mellan grenarna
som löv
som trotsar tyngdlagen

vet inte

varför den världen
där de dovaste trummorna
med livmoderstempot

den världen
som heter Skog

någonsin skulle sökas
av åskan
och av elden
med de höga lågorna


Men ändå
tänker han så


Och ändå
går han försiktigt
under valven av grönt
för att inte
himlen skall falla
över honom


Finns här någon annan
någon med mindre fårad bark

någon med ljusare röst

någon med ett språk
som är hans eget?


Frågorna
finns där
som myggen från sumpmarken
som surrar sitt eget
och aldrig försvinner

Stegen
kliven

genom Skogen

går för att få se
få höra
få veta

för att få känna
att han

en varelse
bland de andra träden

buskarna
fåglarna
ekorrarna
rödrävarna
smygvargarna

kanske också
ännu är

en människa


Och han lyssnar

och långt borta
hör han främmande fåglar
med regnbågstungor

hör han
en dans i en glänta
där vita blommor växer

hör han
som en kvist knäckas

och han vet
att det inte är en kvist

men något som sakta öppnas

som är svart
och som är mjukt
som en kattpäls

och som bär hemligheter
och rymmer berättelser

och som är en brunn
med ett annat vatten
som är gott att dricka


Och mannen
som kliver genom
livmoderskogen

genom ekarnas
och lindarnas
och björkarnas
och hasselns tempel

tar sitt horn från bältet
och undrar
vad som kanske skulle hända

om han blåser i det
och skapar en ton

som en ny röst
till de gamla


Och han anar
en doft av rosor


Och han tänker på en eld
med röda gnistor

i en glänta

nära regnbågsbäcken


Mannen
som är en varelse
bland de många andra

fortsätter
att vandra

i gråhimmelland
i blåregnsflod
i grönskogstid

för att kanske få veta
om han ännu
också

är en människa