Jag satte mig på ett tåg med okänd destination. Det drogs  av ett gammalt svart ånglok. Koleldat, vad nu det har för betydelse. 
Jag hade hoppats att någon skulle kommit och vinkat av mig, men perrongen var ödsligt tom.
Ångvisslan ljöd högt, sen tuffade vi iväg. Biljetten skulle jag lösa ombord. Konduktören var en tidlös kvinna i vit. Biljetten hade olika pris, jag fick välja själv.
Att bli av med alla minnen från den person jag älskar, ständig framgång och lycka åt den jag hatar, att dö om ett år från denna dag.

Jag valde att dö.

Nu har det snart gått ett år sedan min tågresa. Den kändes värd priset då, när betalningen låg i framtiden.
Jag tänkte mig då ett år då jag kunde avsluta allt på ett gott sätt.
Reda ut gamla oförrätter, ta avsked av de som är mig nära, leva i ett intensivt varande i nuet, medveten om att sen är det över.
Men jag har fastnat i gamla rutiner, kört in på rostiga spår.
Skjutet upp det där till snart, kanske imorgon. Så har timmarna, dagarna, veckorna och månaderna tuffat på.
Imorgon är det dags.
Kanske höra av mig till någon och berätta, förklara.
Eller se om det finns någon annan väg ut?
Jag tror jag blundar och chansar på att det var en dålig dröm.

Min sista beviljade önskan blev att kvarlämna denna text.

Förlåt, jag valde att dö.

Lova mig att du väljer att leva...