I den svarta natten under silverdroppens pulserande slag
slår rosenknoppen sig fri med sina kronblad.
Som ett öppet sår i vittsippans rike är rosen inte längre ett barn.
I en bädd av silver vilar månen i lätta andetag.

Hon vandrar längs bäcken och i skyn skiner månen i silverfärg
full pulserar den ut sin kraft och hon anar den in i sin benmärg.
Hon sväller i månens egna magi och hon vilar i ljuset

Tystnaden täcker varje yta och bara hon kan höra suset.
Nu när själarna har kommunicerat har hon förstått
att månen genom henne med sin lava fått sitt utbrott.