Du är ett bevis för att jag kan älska.
Älska helt och fullt.
Att även jag kan glömma allt och ge efter för nuet.
Det gjorde jag, om och om igen.
Jag gav hela mig, varenda del, varje känsla, tanke och andetag.
Jag märkte inte att du bara tog, att du inte gav tillbaka på samma sätt, att du hade kvar en fot i tveksamheten.
Jag var naiv och trodde att för att kunna känna och älska som jag älskade dig, var det självklart att du kände likadant.
Tydligen var det inte så.
Plötsligt, utan förvarning, drog du dig tillbaka.
Du låste porten i din mur och förvisade mig till andra sidan.
Jag har bankat händerna blodiga, skrikit mig hes, gråtit mig torr.
Nu är jag en skugga av den fullkomliga man jag blev i din närhet.
En del av mig sitter fortfarande kvar vid din mur och hoppas.
Hoppas på något som aldrig mer kommer att vara.
Sedan dess har det gått år, dagarna har passerat förbi, trots detta går ibland sekunderna smärtsamt sakta.
Mitt krossade hjärta har läkt och jag har älskat igen, älskar nu, fast inte på samma sätt. Jag tror inte jag överlever ännu en sådan skärseld av smärta, därför har jag alltid en fot kvar i tveksamheten, alltid ett frö av tvivel spirande, därför älskar jag aldrig mer helt och fullt.

Kanske är det så det var för dig?
I så fall är du förlåten.
Jag förstår nu hur det är:
att försöka älska utan att längre  kunna älska.