Tårögd

ser jag i

periferin

hur sanden

i timglaset

förgriper sig

på ditt liv.

Utom räckhåll

för min värme

fryser din låga

bort.

När dina ben vacklar

brister mitt inre

likt ett kristallglas

mot asfalt

i hopp om

att du ska

åter igen

omfamna min

sorgsna

själ.