Jag släpar mig fram sakta längs kullerstensbelaggda smågator. Månen är halv och lyser upp något mellan molnen när de passerar. Det är släckt och fördraget i fönstren på de låga gathusen. Det har nyligen regnat så dofterna hänger tunga i luften. Det kunde varit en underbar natt att stilla promenera i. Men denna natt andas ond bråd död. Inte ens katterna vågar sig fram. 

Jag rättar till min vita sommarhatt av bomull. Jag är klädd i svart och vitt. Svart åtsittande t-shirt som visar upp en muskulös överkropp. Nästan som en rashguard.  Jag bär ett par lediga och skrynkliga linnebyxor, vita självfallet, inget skärp, helvita märkeskalsonger under. På fötterna har jag ett par svarta joggingskor med vit Nikesymbol och vita sulor. Inga strumpor. Jag har även en svart manbag hängandes över vänster axel.

Jag hör någon viska svagt i mitt huvud. Alla andra tankar försvinner.
"Gabriel, Gabriel följ min röst, jag visar dig vägen". Rösten trollbinder mig. Den är ljuvligt kvinnlig och förförande. Jag låter hennes ord leda mina steg.
Gata upp och gata ned.