Det var en stekande varm sommardag 1999 på Drottningholm. Jag hade kört nercabbat genom Stockholm i gassande solsken i min ägandes Indigo 3000. En väldigt fin blå-lila sportbil. Jag hade glömt kepsen hemma och fick en brinnande huvudvärk av den starka solen som brände svårt på pannan. Folk som satt i sina air-condition-försedda bilar log mot mig i bilköerna där vi satt fast. De anade nog inte hur gärna jag hade velat byta med dem. Till sist kom vi till Drottningholm, sonen och jag, och reste oss ur våra låga säten och sträckte på benen för att promenera runt i den vackra slottsparken.

Jag råkade se att Drottningholmsteatern var i gång och strax skulle börja en föreställning. Det kunde ju vara kul! Utsålt förstås. Så fick jag syn på en grann kvinna i starkt blå frasig, fotsid sidenklänning, stående mitt ute på en jättestor grusplan. Eftersom hon varken har jeans, shorts eller kort kjol, så måste hon vara skådis, tänkte jag och stegade rakt ut till den eleganta solande kvinnan och sa som det var. Hon kanske hade några kompisbiljetter över. - Hej! Vi kommer ända från Göteborg och skulle hemskt gärna osv

Någonting ska man väl ha att säga till om, om man är med i pjäsen, svarade hon. Följ med här.

I rask takt, så det dammade om skorna, marscherade vi nu ut från grusplanen in i byggnaden där man sålde biljetter. Rakt fram till biljettdisken. Utan att blinka passerade vi förbi några andra köande, bland annat några kulturjournalister från Svenska Dagbladet som också försökte komma in. Genast presenterade den charmanta ladyn oss som exotiska vänner från
Göteborg som ju måste få komma in. Många fler ord behövde inte sägas innan det var dags att plocka upp plastkortet. Under den korta tid som processen ändå tog, så mumlade journalisterna: Måste man komma ända från Göteborg för att få tag på biljetter? I nästa ögonblick var hon borta. Den blått sidendraperade. Jag hann knappt tacka henne.

Vi har ju inte så ofta chansen, mumlade jag i brist på mera slagfärdiga repliker, men strunt samma. Målet var ju uppnått, och det var dags att inta sina platser. Värken i pannan ersattes ganska snart av en dito i ändan. Träsmak. Man hade inte särskilt höga krav på komfort i 1700-talets teatersalonger. Det var ändå en väldigt intressant upplevelse. Teatern är ett stycke levande kulturhistoria. Nästan orörd sedan Gustav III:s dagar.

Vår blåa välgörarinna var Malena Ernman. Sedan dess beundrar jag henne. Jag har lite fler skäl än andra.

Senast jag såg henne live var på konserthuset tillsammans med klarinettisten Martin Fröler (tror jag han hette). En akrobatikblandad konsert av ganska speciellt snitt, var det. En riktigt läcker show var det, och det framgick även hur fysiskt vältränad och vig hon var. Hon tog verkligen scenen i besittning. Hon vet sitt värde. Vilken utstrålning!