Alla dessa krumma ryggar, lutade över rullatorer... De kan ju inte alla ha varit så krokiga, runda, böjda i den stund det blev aktuellt med en rullator?

Är rullatorerna för lätta - kräver de en lutad kroppstyngd över sig för att inte rulla på rymmen?

Det känns tragiskt att ett hjälpmedel som för sin användare i sig bär möjligheten att hållas aktiv i livet, samtidigt tvingar fram en avskärmning från omvärlden. Detta genom att blicken till följd av ryggkrökningen stupar i marken.

Tyngre hjul eller stomme kunde göra de rullande kryckorna stadigare. De kunde tänkas låta rullatormänniskan behålla rätten att fortsätta gå med högburet huvud och lyftad blick, ta in sin omgivning i sitt eget blickfält.

Jag kan höra motargumentet, protesten: Det är omöjligt. I synnerhet eftersom rullatorn måste vara lättviktig och lätthanterligt hopfällbar för transporter.

- Men säg mig då, varför gäller inte det de hopfällbara rullstolarna? Inte är de särskilt lätta.

Visst är det befängt att man å ena sidan kan rehabiliteras med hjälp av ståstol, gåstol, barr och kryckor - hela tiden med den upprätta ställningen som både medel och mål. I motsatsen, när man kommer från andra hållet, från frisk till den gradvisa nedtrappningen i livet, blir man tvungen att acceptera ett hjälpmedel som gör det svårt för de reflexmässiga hållningsmekanismerna att fungera. Visst är det konstigt?

Jag har ingen lösning på problemet, saknar det tekniska ingenjörskunnandet. Men jag ser, och det jag ser gör mig ledsen. Det är lätt att tappa sin inre resning, när man berövas den yttre. Inte blir det lättare av byråkratin kring en människa som vill resa sig.

2011:07:09 10:20 © Minkki Huldén / tillägg 2012-09-19:

ibland föregriper man händelserna - åtta månader senare aktualiserades en personlig bekantskap med rollatorerna. Tack vare mitt istadiga motstånd och ett fint sjukhusgym skrevs jag efter ett par månaders rehab ut i sällskap med högst vanliga kryckor. Handen på hjärtat, det hade jag inte trott...