Våra tatueringar flyter i varandra trots regnet. Våra ord är främmande för oss det är bara mina språk som pratar med varandra. De kan också förstå dina. Det råder en barriär mellan dem och mina lungor/mun. Och dina. Att jag förstår när du säger jag älskar dig är ett litet under. Eller så förstår jag inte

***

Min tomt gränsar till en kyrkogård. Det medför en del förpliktelser som att ge härbärge åt vilsna, övergivna, frånåkta begravningsgäster. Det händer att band knyts under dessa möten, dessa kan bara döden bryta. Det regnar alltid över kyrkogården men min tomt är översållad med kärleksdikter

***

Jo, det regnar. Vi går mun ur mun. Dina stövlar klafsar storstadstrumma. Dess lockrop är oemotståndligt. Du förbleknar, upplöses i regnet, våra tatueringar tar en paus, trumman får mig att gro trumpeter från alla porer förgäves, Jeriko kommer inte att falla