Som du fortfarande, flödar

dina

svala pulsar

dina, perioder

mot hans inre öra

när du så, behagar

  Fröken

han hör dem ännu

och kanske som mest

om nätterna

då, när hans utsträckta svanhals
envist

försöker vika undan

bilden

av ett ensamt fall
under en bit förlorad, stjärnglans

från den himmel
som nu ter sig allt mindre

där, i skuggan av hans alldeles, egna
blåmålade 

lilla kosmos

du

i dina skuggors djupa dalar,
i strömmen från hans floder

får den nya gryningen vänta en stund till

för han blundar ännu blombladen du släppte

där, bak ytterdörren
när du gick

de föll som svidande kristaller
likt ett radband
över hans blottade bröst

för gröngräset växer ännu tyst

så stilla

i din eftervärme

där, innanför
hans ramar