han satt vid stenen, med munnen vid öppen
han kallade på mig, drog med naglar över stenar

skrattade förtjust och skakade på huvudet
sjöng vedervärdiga visor med kapad tunga

han smög sig fram genom älvens rusande vatten
flinade hemskt åt mitt håll medan han krälade

dunkade med sina händer på mossan vid älvens kant
skrek tills jag inte längre kunde höra mina tankar

gungade fram och tillbaka, med hornen fast i pannan
kliade sig hårt och snabbt på sina axlar

mumlade på latin och slog med hovarna i marken
fångade mig i sitt nät och skrattade nu högre

hans röst ekade nu bland skogens alla granar
flöt ut över naturen runt omkring oss som en pest

men han njöt av tragedin, av skräcken i mina ögon
djävulen skadas inte av min pina, tvärtom

han skälver av njutning, av hans triumf
han hoppar jämfota vid min kropp, klappar händerna

tills han väcker mig med sin giftiga andedräkt
ber mig att stiga från de döda, ber mig att åter igen leva

för att sedan spola tillbaka och göra om allting
och igen
och igen
och igen