Han stod där på rutinens brant
Vartenda ord han sade oss var sant
men ingen glädje fanns däri
så budskapet gick själarna förbi

Han hade inte längre någon glöd
och rösten som han talade med var död
den hade inte mera klang och låt
än när man bankar på en gammal plåt

Och stämningen blev katastrofal
vi vämjdes, ryste åt hans tal
en röst så djup som ur en grav

när ur Macbeth hans monolog
blev en vision som slutet såg
"en timme blott och sedan ej hörs av"