Det jag hörde när pappa och Charlie pratade en dag:

Pappa: - ”Mamma måste läggas in. Vara borta ett tag. Sykotisk skog. Älskar dig och din syster väldigt mycket.”
Charlie: - ”Mycket sjuk? Vad händer med oss? Gå åt skogen?”
Pappa: - ”Jag kommer vara hemma mycket. Hälsa på mamma om ett tag. Friskare.”

Sen kom pappa ut från köket och gnuggade sig i ögonen för att dölja tårarna. Jag förstod att han gråtit för han såg ut som en liten pojke trots att min pappa är lång har och svart och grått skägg. Sen kom Charlie gående med huvudet framåtlutat. Han gick direkt upp för trappan. Pappa tog mig i handen och vi gick ut i tv-rummet. Vi satte oss i soffan. Han lyfte upp mig i sitt knä och sa att mamma skulle åka bort ett tag. Hur länge undrade jag. ”Ett litet tag.”, svarade pappa. Att han inte riktigt visste.

Den kvällen beställde pappa pizza. Jag åt Margarita. Charlie åt en pizza som var dubbelvikt på mitten. Pappa åt inget. Vi frös in hans pizza. Det var svamp och paprika på den. Sen åkte vi och hyrde film och köpte godis. Pappa och Charlie valde lösgodis. Jag fick en jättestor snusklubba och en liten grön påse chips. När vi kom hem hällde pappa upp godiset i en skål. Det var nästan bara lakrits och choklad. Vi såg på Ratatouille som handlar om en råtta. Pappa började gråta i slutet när råttorna och människorna åt på restaurangen ihop. Pappa brukar aldrig gråta. Filmen heter Ratatouille för att Rat är råtta på engelska.

Precis när filmen tog slut så blundade jag och låtsades sova. Pappa bar upp mig på mitt rum. När han lagt mig på sängen och stoppat om mig satt han kvar en stund. Han satt tyst ganska länge. Sen märkte jag att han började gråta för madrassen rörde sig. Jag tyckte det var mysigt att ha pappa där även om jag inte tyckte filmen var så himla sorglig. Jag märkte hur pappa reste sig upp efter ett tag och stängde dörren försiktigt. Jag låg kvar en stund tills jag var säker på att pappa hade gått ner. Hans och mammas rum är på undervåningen. Jag tände lampan ovanför min säng. Sen steg jag försiktigt upp och satte mig vid skrivbordet och tände den lampan också. Jag tog fram mitt ritblock och en blyertspenna. Jag försökte föreställa mig skogen som mamma var i. Jag ville skriva en berättelse om den. Jag visste inte alls vad det var för sorts skog mamma hade åkt till. Jag förstod inte heller vad sykotisk betydde eller vad pappa menade med att mamma hade lagts in. Jag tänkte på inlagda gurkor men tyckte det kändes konstigt. Sen tänkte jag på en vanlig skog men det var tråkigt. Plus att jag inte såg någon orsak till att mamma skulle ha åkt till en vanlig skog. Jag tänkte att mamma borde ha åkt till ett lugnt ställe. För mamma stressar mycket har pappa sagt. Plus att hon har varit konstig några gånger.

Till exempel kom hon en gång och hämtade mig på fritids mitt i maten. Vi åt våfflor med glass. Päronglass. Och jag hade inte ens ätit upp min första. Hon hade inte sagt till fröknarna heller. Mamma pratade hela tiden i bilen. Jättefort. Jag förstod nästan inget. Men mamma bara fortsatte ändå. Hon sa att vi skulle åka till havet. Jag frågade varför. Hon sa att jag skulle få se var hon och jag kom ifrån. Vi körde hela vägen ner på stranden och parkerade bilen. Vågorna nådde fram till framhjulen. Jag frågade var pappa var. Hon sa strunt i honom. Vi gick ur bilen. Mamma gick ner så att hennes byxor blev våta till knäna. ”Kom!”, sa hon. Jag sprang in och satte mig i bilen. Mamma fortsatte gå ut i vattnet. När jag hade satt mig i bilen ringde telefonen. Det var pappa. Jag sa att vi var vid havet vid minigolfbanan. ”Mamma är konstig och badar med kläderna på.”, sa jag. Jag tittade ut genom fönstret och då hade mamma börjat simma utåt. Det regnade till och med kommer jag ihåg. Jag gick ut och skrek på mamma och mamma skrek tillbaka. ”Kom!”, skrek hon. ”Kom! Vi ska hem!”. Jag blev ledsen för att mamma var så konstig. Jag gick in i bilen igen och började gråta. Jag vågade inte titta ut genom bilfönstret mer. Så jag blundade i stället så hårt att jag fick ont i huvudet. När jag öppnade ögonen igen såg jag pappa komma springande förbi bilen. Det var helt tyst. Som om jag satt på en bio. Pappa sprang ner i vattnet med kläderna på. Han dök till och med. Jag gick ut ur bilen och såg att pappa höll mamma i famnen. Hon slog på honom och skrek. Pappa skrek till mig att jag skulle gå in i bilen igen. Jag gick in i bilen. Även om pappa också badade med kläderna på så blev jag inte rädd för honom. Det verkade som att han räddade mamma. När pappa passerade bilen med mamma i famnen såg jag att han blödde från ögonbrynet och mungipan och att mamma såg arg ut. Mamma tedde sig som ett litet barn tyckte jag. För ibland gör små barn så när de inte får som de vill. Pappa öppnade plötsligt bildörren och sa att farmor kommer om fem minuter. Han sa också att han skulle köra mamma till sjukhuset så snart farmor kommit, att jag skulle sitta kvar i bilen och lyssna på musik medan han höll mamma sällskap i sin lilla lastbil. Jag satt i sju minuter och tittade bakåt över nackstöden. Jag såg farmors bil komma och samtidigt åkte mamma och pappa iväg. Jag började gråta igen.

Det fanns fler tillfällen mamma hade varit konstig men det var härifrån jag fick idén till skogen.

Jag tror att mamma är i en skog under vattnet. Vattnet är varmt och man kan andas där. Det är ett djupt vatten. Som ett hav. Vissa träd har grenar som ser ut som sjöstjärnornas armar. Vissa träd ser ut som sån mörkbrun tång som man kan kasta på varandra. Ibland är det undervattensåska och då sprängs bubblorna på tånggrenarna och skapar röda blixtar. De konstigaste träden är ändå bläckfiskspalmerna som är höga gula träd med bläckfisksarmar som grenar och blad i alla regnbågens färger. Deras kåda är blå. Bläckpennsblå. Längst ut på armarna växer kokosnötter. I dem växer bläckfiskspalmsbarnen.
När det blåser under havet svajar tånggrenarna på samma sätt som flaggor. Sjöstjärneträden spänner sina armar som Pippi Långstrump och står helt stilla. Bläckfiskspalmerna klamrar sig fast längs stammen med sina grenar.
När det blir höst ligger tången på marken. Stjöstjärneträden tappar sin färg och då blir vattnet orange innan färgpulvret lägger sig och färgar marken orangeröd. På hösten när bläckfiskarmsbladen läcker kåda samtidigt som sjöstjärneträden tappar sin färg blir havshimlen alldeles lila. Det kallas undervattensregn.
På botten växer buskar. Vanliga buskar. Fast vita ocht med havsbär på. Havsbären ser ut som regndroppar som hänger på bladen. Som på en sommarmorgon. Havsbären är gröna och buskarnas blad är vita. När man plockar havsbär så har man en hink eller en vattenkanna. För om man plockar dem med fingrarna så blir man alldeles grön och då börjar det klia.
Eftersom det är skog så finns det inte vanliga fiskar där. Det finns sjöjungfrur (bara en), älgfiskar, ekorrekrabbor och björnmusslor. Mamma är en sjöjungfru. Hon är drottning. Inte som en bidrottning utan en sån med röd pälskappa och krona. Fast utan pälskappa. Älgfisken är stor och simmar långsamt. Den gömmer sig mest bakom träden och för den har stora horn och är bra på att smälta in där. Ekorrekrabborna är häftigast. De ser ut som vanliga ekorrar fast med hårt skal istället för päls. De har stora vinröda klor och klättrar upp i träden hela dagarna. De är rovdjur. De äter bläckfiskpalmsbarn. Det kniper av kokosnötterna och äter dem när de landat på marken och gått sönder. Men de låter bli om mamma säger till dem. Björnmusslan är ett ganska stort djur som går på två ben och har vit päls men med musslor som ansikte och händer. Och fötter. När de går i ide så gräver de ner sig i sanden. Sjöjungfrurna är väldigt ovanliga. Ännu ovanligare än regnbågar.
Sanden är ingen vanlig sand. Det är jättestora sandkorn. Vissa av sandkornen är svarta. Vissa är genomskinliga. Och vissa ser ut som diamanter men är inte lika värdefulla.
I denna skog är mamma drottning.

Jag undrade om skogen som mamma är i verkligen såg ut så här. Jag undrade om det var denna skog hon menade när hon hade vatten till knäna och sa att vi skulle åka hem. Och så undrade jag när hon skulle komma hem till mig igen. Jag ville inte tänka mer så jag vek ihop pappret och släckte lamporna.