I lördags var en av de finaste dagarna i mitt liv.
Vi hade bestämt att vi skulle ses nu när det bara var 7 mil, istället för 40 mellan oss.
09.30 skulle hans tåg anlända till stationen, jag skulle möta honom där.
Timmen innan var jobbig, jag var nervös, illamående, ångrade mig, började tvivla på mig själv och funderade över varför han skulle tycka om mig.
Jag tog ändå mod till mig och satte mig på cykeln och trampade iväg, satt på en bänk och hade panik i 4 minuter innan tåget kom åkandes.

När jag fick se honom kändes det som att tiden stannade för en sekund.
Lång, blåa ögon, blont hår.
Vi möttes halvvägs, han fick en kram, jag fick stå på tå.

Vi gick längs strandpromenaden, vi pratade om nått oväsentligt. Stannade till på en klippa och badade. Vi ristade in varandras namn på en sten. Gick vidare, han ville upp till en fyr, så vi klättrade upp. Hittade en ny klippa att sitta på. Vi kittlade varande med halmstrån. Jag la mig ner på hans arm, luktade på honom.
''Jag har bara fått en kram av dig idag..... Hur ska du lösa det?''
Han drog mig närmre sig och höll om mig hårt. Och så låg vi, i en timme kanske. Jag var både kissnödig och mitt ben hade somnat, men jag ville inte släppa taget. Jag ville aldrig släppa taget. Ville bara ligga där och lyssna på hans hjärtslag, hans andning och känna hans doft.
''Jag skulle vilja kyssa dig nu, men jag vet inte.''